Och syster Agata, den äldsta av nunnorna, armbågade sig fram mellan de andra och följde obedd med abbedissan och männen, som buro den sjuke.
Kristin kom ditin frampå natten med ett läkemedel, som hon tillrett i fatburen, och syster Agata frågade om hon tordes stanna och passa på elden.
Hon tyckte själv att hon borde vara härdad — förtrogen som hon var med födelse och död, hon hade ju sett värre syner än denna — hon försökte påminna sig allt det värsta hon hade sett —. Den pestsjuke satt alldeles upprätt, ty han höll på att kvävas av den blodiga uppspottningen vid varje hostanfall — syster Agata hade hängt honom i en sele tvärs över det magra, gula och rödhåriga bröstet, och hans huvud hängde framåt, ansiktet var blyaktigt, blågrått, oavlåtligt skalv han i frossbrytningar. Men syster Agata satt lugnt och läste sina böner, och när hostan kom över honom, reste hon sig upp, tog honom om huvudet med ena armen och höll en kopp under hans mun. Den sjuke vrålade av plåga, rullade förskräckligt med ögonen, och till sist sträckte han ut en svart tunga långt ut ur svalget, medan hans nödrop dogo bort i ett ömkligt stönande. Nunnan tömde koppen i elden — och medan Kristin lade på mera enris och det våta riset först fyllde rummet med en skarp, gul rök och sedan fräste upp i lågor, såg hon syster Agata lägga kuddar och dynor tillrätta under den sjukes rygg och armhålor, torka hans ansikte och de bruna, såriga läpparna med ättikvatten och draga upp det nedsölade täcket kring hans kropp. Det var strax slut, sade hon till Kristin, han var redan kall, först hade han varit glödhet — men Sira Eiliv hade redan berett honom för färden. Så satte hon sig ned bredvid honom, sköt med tungan kalmusroten på sin plats innanför kinden och bad igen.
Kristin försökte övervinna den förskräckliga fasa hon kände. Hon hade sett folk dö en värre död — Men det var fåfängt — detta var pesten, Herrens straffdom över all människornas hemliga hjärtehårdhet, som endast den allvetande kände. Svindlande kände hon sig liksom gungad på ett hav, där alla bittra och vreda tankar som hon tänkt i denna världen höjde sig som en bölja bland tusen och bröts i rådlös smärta och jämmer. Herre, hjälp oss, vi förgås —.
Sira Eiliv kom in frampå natten. Han tillrättavisade skarpt syster Agata, för att hon icke följt hans råd att binda en linneduk, doppad i ättika, för mun och näsa. Hon mumlade retligt att det tjänade ingenting till — men nu måste både hon och Kristin göra som han befallde.
Prästens lugn och fasthet ingav Kristin ett slags mod — eller väckte en känsla av blygsel, hon vågade sig ut ur enrisröken och gick syster Agata tillhanda. Det stod en kväljande stank från den sjuke, som röken icke kunde döva — smuts, blod, sur svett och
842
