Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

vad Bentein hade gjort. Bentein hade undkommit från Hamar; det hette att han skulle ha rymt till Sverige. Så det hade inte blivit sådan spänning mellan dem och granngården som hon varit rädd för.

På nedresan hade de gästat i Simons hem, och hon hade gjort bekantskap med hans mor och syskon — riddar Andres var ännu i Sverige. Hon hade inte känt sig väl till mods där, och hennes ovilja mot Dyfrinsfolket var desto starkare som hon inte visste något rimligt skäl till den. Hela vägen dit hade hon sagt till sig själv att de ingen orsak hade att vara högmodiga och hålla sig för bättre än hennes släkt — ingen visste något om Reidar Darre, birkebeinaren, innan kung Sverre skaffade honom ländemansänkan på Dyfrin till äkta. Men de voro alls icke högmodiga, och Simon talade själv en kväll om sin ättefar: »Jag har nu fått reda på att han förvisso varit kammakare — så det är mest som om du skulle komma in i en kunglig ätt, Kristin», sade han. »Vakta munnen din, pilt!» sade hans mor, men de skrattade allesamman. Det gjorde så förunderligt ont i henne, när hon tänkte på sin far, han skrattade mycket, så snart Simon gav honom minsta orsak därtill — det dagades en aning hos henne att fadern kanske gärna velat få tillfälle att skratta mera i sitt liv. Men hon kunde icke lida att man fann så stort behag i Simon.

Över påsken hade de alla varit på Skog. Hon hade märkt att farbrodern var en sträng herre mot sina landbönder och tjänstfolket — hon hade träffat en och annan som frågade efter hennes mor och talade med tillgivenhet om Lavrans; de hade haft bättre dagar då han bodde här. Åsmunds mor, Lavrans’ styvmor, bodde på gården i ett hus för sig själv; hon var just inte så gammal, men sjuklig och skröplig. Lavrans hade sällan talat om henne därhemma. En gång då Kristin frågade om han haft en hård styvmor, hade fadern genmält: »Hon har icke gjort mig stort gott, ej heller ont.»

Kristin grep efter faderns hand, och han tryckte hennes.

»Du blir nog glad, dotter min, hos de vördiga systrarna — du får annat att tänka på än att längta hem till oss —»


De seglade så nära staden att lukten av tjära och salt fisk trängde ut till dem från bryggorna. Gyrid sade namnen på kyrkor och gårdar och allmänningar som sträckte sig uppåt från vattnet — Kristin kände ingenting igen från den gången hon var här sist utom Halvardskyrkans tunga torn. De seglade västerom hela staden och lade till vid nunnornas brygga.

Kristin gick mellan sin far och sin farbror genom en klunga sjöbodar och kom ut på en väg som gick uppåt mellan gärdena. Gyrid följde efter, förd vid handen av Simon. Tjänarna stannade för att hjälpa några män från klostret med att lassa resgodset på en kärra.

Nonneseter och hela Leiran lågo innanför stadens råmärken, men

77