Den första av nunnorna som blev sjuk var syster Inga. Det var en kvinna vid Kristins ålder, nära det halva århundradet, men likväl var hon så rädd för döden att det var hemskt att se och höra. Frossbrytningarna kommo över henne i kyrkan under mässan, och hon kröp skälvande, med skallrande tänder, på händer och knän, medan hon tiggde och bad Gud och Jungfru Maria om sitt liv —. Strax efteråt låg hon i brinnande feber och jämrade sig, och blod svettades ut ur hennes hud. Kristin gruvade sig i sitt hjärta, hon kom nog att bli lika ömkligt rädd, när hennes tid blev. Det var icke bara detta att döden var viss — utan den förfärliga fasa som följde med pestdöden.
Så blev fru Ragnhild själv sjuk. Kristin hade undrat litet över att denna kvinna valts till en abbedissas höga ämbete — hon var en stillsam, något grinig gumma, olärd, utan större själsgåvor, tycktes det — men när döden lade sin hand på henne, visade hon att hon var sannerligen en Kristi brud. Henne slog sjukdomen med bölder — hon ville icke tillåta att ens hennes andliga döttrar blottade hennes gamla kropp, men under ena armen blev svullnaden till sist så stor som ett äpple, och hon fick bölder under hakan, de blevo stora och blodröda, till sist svartaktiga, hon led en outhärdlig plåga och glödde av feber, men så ofta hon var vid sans låg hon som ett föredöme i heligt tålamod, suckade till Gud att han måtte förlåta hennes synder och bad fagert och innerligt för sitt kloster och sina döttrar, för alla sjuka och sorgsna och för alla de själars frälsning, vilka nu måste fara hädan. Till och med Sira Eiliv grät, när han givit henne den sista smörjelsen — och hans egen fasthet och outtröttliga id mitt i allt detta elände hade eljest varit något att förundra sig över. Fru Ragnhild hade redan flera gånger lämnat sin själ i Guds händer och bett honom ta nunnorna i sitt värn — då började bölderna på hennes kropp att spricka. Men detta visade sig vara en vändning till liv — liksom folk även sedan tyckte sig märka att de som fingo sjukdomen med bölder blevo stundom helbrägda, men de som fingo den med blodspottning dogo alla.
Genom abbedissans föredöme och därigenom att de fått se en pestsjuk som icke avled, var det som om nunnorna fattat nytt mod. De måste nu själva mjölka och hålla snyggt i ladugården, själva laga sin mat och hämta hem enris och friskt barr att röka med — var och en fick göra vad som för tillfället var viktigast. De vårdade de sjuka så gott de kunde och lämnade ut läkemedel — teriak[1] och kalmusrot hade tagit slut, de delade ut ingefära, peppar och saffran och ättika mot smittan, mjölk och mat — brödet tog slut, och de bakade om natten — kryddorna togo slut, och folk måste tugga enbär och furubarr mot smittan. Den ena efter den andra av systrarna dukade under och dog, dödsklockorna ringde
- ↑ Läkemedel sammansatt av en mängd ingredienser, varav det enda verksamma torde vara opium.
844
