Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/851

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

en rutten lukt ur hans hals. Hon kom ihåg Skules ord om lämmeltåget; ännu en gång kom den förskräckliga lusten att fly, fast hon visste att det fanns inget ställe dit man kunde fly från detta. Men när hon väl hade övervunnit sig till att ta i den döende, var det värsta över, och hon hjälpte till så gott hon kunde, ända tills han dragit sin sista suck. Då var han redan svart i ansiktet.

Nunnorna tågade i procession med relikerna, kors och brinnande vaxljus runt kyrkan och klosterhöjden, och allt som kunde krypa och gå i bygden följde med. Men få dagar därefter dog en kvinna inne vid Strömmen — och så bröt helsoten ut på en gång i varje byalag över hela trakten.

Död och fasa och nöd tycktes flytta folket in i en tidlös värld — det var ej mer än några veckor som gått, om man skulle räkna dagarna — och redan var det som om den värld som varit förut, innan pesten och döden vankade nakna kring landet, försvann ur folks minne, såsom kusten sjunker när man styr rätt ut till havs för strykande medvind. Det var som om ingen själv förmått fasthålla minnet av att en gång hade livet och arbetsdagarnas långa följd tyckts det säkra och nära och döden synts fjärran — eller kunnat föreställa sig att så skulle det bli en gång igen — om icke alla människor dogo ut. Men »vi skola alla dö», sade männen, som kommo med sina moderlösa små till klostret; några sade det slött och hårt, andra med gråt och jämmer; de sade det när de hämtade präst till döende, de sade det när de buro liken till sockenkyrkan därnere och till gravgården vid klosterkyrkan. Ofta måste de själva skotta igen graven — Sira Eiliv hade satt de män av lektjänarna som ännu voro kvar att bärga in säden från klostrets jord, och var han for i bygden, uppmanade han folk att få skörden under tak och hjälpa varandra att sköta boskapen, så att de icke skulle förgås av den hungersnöd som kunde komma, när farsoten en gång rasat ut.

Nunnorna i klostret mötte först hemsökelsen med ett slags rådvill fattning. De slogo sig ned på allvar i konventhuset, brände bål natt och dag i den stora, murade eldstaden, sovo och åto där. Sira Eiliv tillrådde att underhålla stora eldar på gårdarna och i alla hus där det var eldstad, men systrarna voro rädda för elden — de hade hört så många gånger av de äldsta systrarna om branden för trettio år sedan. Måltids- och arbetstimmar iakttogos ej, och de olika systrarnas ämbetsgöromål åtskildes icke längre, då främmande barn ständigt kommo och bådo om mat och hjälp. Sjuka buros in — det var mest välbärgat folk, som kunde köpa sig gravplats och själamässor i klostret, samt utfattiga och ensamma, som ingen hjälp kunde få hemma. De som varken voro fattiga eller rika lågo och dogo i sina hus, På några gårdar dog varenda människa. Men bönetimmarna hade nunnorna hittills kunnat iakttaga.


843