»Gån lugnt och stilla hem, kära bröder — förliten eder på att vår vördiga moder och dessa goda systrar skola visa den misskund som de kunna svara för inför Gud och hans kyrkas heder. Men gån nu undan, så att vi kunna komma fram med barnet — och begiven er sedan var och en till sitt.»
Männen stodo obeslutsamma. Då skrek en som i yttersta nöd:
»Är det icke bättre att en blir offrad än att vi alla skola förgås —! Den här ungen som ingen äger —»
»Kristus äger honom. Bättre är det att vi förgås var och en, än att vi öva våld mot en av hans små —»
Men den man som först hade talat ropade nu åter:
»Håll mun med slika ord, eller jag stoppar dem tillbaka i dig med den här» — han högg med sin kniv i luften. »Gån hem, I själva, läggen er och beden prästen trösta er, och tyst med det här — annars säger jag er i Satans namn, I skolen få veta av att detta var det värsta I någonsin gjort, när I laden er I vad vi ha för händer —»
»Du behöver icke ropa så högt för att bli hörd av den som du nämnde, Arntor — du kan väl veta att här är han icke långt borta», sade Kristin lugnt, och några av karlarna tycktes bli rädda och smögo sig ofrivilligt närmare abbedissan, som höll lyktan. »Det värsta skulle ha varit både för oss och eder om vi hade blivit sittande hemma, medan I redden eder bo i hetaste helvete.»
Men mannen, Arntor, svor och rasade. Kristin visste att han hatade nunnorna, för att hans far måst pantsätta sin gård till dem, då han skulle böta för mandråp och blodskam med sin hustrus syskonbarn. Nu fortfor han att häva ur sig alla fiendens hätskaste lögner om systrarna, skyllde dem för synder så svarta och onaturliga att bara djävulen själv kunde bringa en man att tänka på slikt.
De arma nunnorna böjde sig skräckslagna och gråtande under hånet, men de stodo kvar kring sin gamla moder, och hon höll lyktan i vädret och lyste på mannen, såg honom lugnt i ansiktet, medan han rasade.
Men inom Kristin flammade vreden upp som en nytänd eld:
»Tig! Har du mist vettet, eller har Gud slagit dig med blindhet? Skulle vi våga knota under hans straffdom, vi — då vi sett hans vigda brudar gå emot det svärd som dragits för världens synders skull! De vakade och bådo, medan vi syndade och glömde vår Skapare var dag — slöto sig inne i bönernas borg, medan vi drogo världen runt, jagande med girighet efter stora och små ägodelar, efter vår egen gamman och vår egen vredes lust. Men de gingo ut till oss, när mordängeln blev utsänd bland oss — hämtade in till sig de sjuka och värnlösa och hungrande — tolv av våra systrar hava dött i denna sot, det veten I alla, icke en vek undan, och icke en hörde upp att bedja för oss alla med systerlig
