kärlek, tills tungan torkade i munnen på dem och livsblodet flöt bort —»
»Fagert talar du om dig själv och dina likar —»
»Jag är din like», ropade hon utom sig; »icke är jag en av de heliga systrarna — jag är en av er —»
»Så mjuk du blev, kvinna», sade Arntor hånande. »Du är rädd, märker jag. När det lider litet längre fram, så kallar du väl henne din like, mor till ungen där.»
»Det må Gud döma om — han dog både för henne och för mig, och han känner oss båda. — Var är hon, Steinunn?»
»Gå ut i hennes hål, så finner du henne nog», svarade Arntor.
»Ja, någon får väl bära bud till den arma kvinnan att vi ha hennes barn», sade Kristin till nunnorna. »Vi få sända ut bud till henne i morgon.»
Arntor flinade, men en annan man ropade uppbragt:
»Nej, nej —. Hon är död», sade han till Kristin. »Det är fjorton dagar sedan Bjarne gick ut från henne och satte stång för dörren. Då låg hon och drogs med döden —»
»Låg hon och —», Kristin såg skräckslagen på männen. »Var det ingen som hämtade präst till henne — —? Ligger — liket — där — och ingen har haft så mycken misskund att vilja skaffa henne i vigd mull — och hennes barn haven I velat —»
Vid kvinnans fasa var det som om männen själva blevo rent utom sig av skräck och skam. De skreko i munnen på varandra; över alla de andra ropade en röst:
»Hämta henne själv du, syster!»
»Ja! Vem av er går med mig »
Ingen svarade. Arntor ropade:
»Du får nog gå ensam.»
»I morgon — så snart det dagas — skola vi hämta henne, Arntor — själv skall jag köpa henne vilostad och själamässa —»
»Gå ut dit, gå nu i natt — så skall jag tro att I ären drypande fulla av helighet och dygd —»
Arntor hade närmat sitt ansikte intill hennes. Kristin körde knytnäven i synen på honom, hon snyftade högt till av raseri och fasa —.
Fru Ragnhild gick fram och ställde sig vid Kristins sida, hon arbetade för att få fram ord. Nunnorna ropade att i morgon skulle den döda hämtas till graven. Men djävulen tycktes ha farit bort med Arntors förnuft, han fortfor att skrika:
»Gå nu — så skola vi tro på Guds misskund —»
Kristin rätade på sig, vit och stel:
»Jag skall gå.»
Hon lyfte barnet och lade det i syster Torunns armar, knuffade männen åt sidan och sprang fort, snavande över tuvor och jordhögar, mot grinden, medan nunnorna klagande skyndade efter
850
