det, Kristin?» skrattade han barskt, men det hjälpte ej. »Nu tyckes mig, det kunde vara tid att du läste några böner.»
Lika stel och slö började hon läsa:
»Pater noster, qui es in cœlis. Adveniat regnum tuum. Fiat voluntas tua, sicut in cœlo et in terra —», så kom hon av sig.
Ulv såg på henne. Så fortsatte han:
»Panem nostrum quotidianum da nobis hodie —», fort och stadigt läste han Fader vår till slut, gick bort och gjorde korstecknet över byltet, fort och stadigt tog han det och lade det på båren, som han gjort i ordning.
»Gå före, du», sade han. »Det är kanske litet tyngre, men du känner stanken mindre då. Kasta branden — vi se säkrare utan den — och träd icke miste, Kristin — för nu vill jag helst slippa ta mera i det arma liket.»
Den kämpande smärtan i hennes bröst tycktes resa sig till motvärn, när hon fick bårstängerna över axlarna; bröstkorgen ville icke taga emot tyngden. Men hon bet ihop tänderna. Så länge de gingo utmed stranden, där det blåste, kände hon inte mycket av liklukten.
»Här får jag visst lämpa upp det först och båren efteråt», sade Ulv när de kommo till sluttningen, där de gått ned.
»Vi kunna gå litet längre bort», sade Kristin, »där de fara ned med tångslädarna — där är icke brant.»
Hennes röst lät lugn och sansad, hörde mannen. Och han började svettas och skälva, nu då det var över — han hade trott att hon skulle mista förståndet i natt.
De stretade framåt den sandiga stigen, som gick över slätten bort mot furuskogen. Vinden svepte fritt in här, men det var likväl ej som nere på stranden, och allteftersom de kommo längre och längre bort från bruset mot den låga stranden, kände hon att det var en hemfärd från det yttersta mörkrets fasor. Det vitnade på sidan av stigen: en sädesåker, till vilken ingen kommit för att skörda. Doften av den och åsynen av de nedtyngda stråna voro henne en hemkomsthälsning — och hennes ögon blevo fulla av systerlig medömkans tårar — ur sin egen ödsliga fasa och nöd kom hon hem till de levandes och de dödas samfund.
Den förfärliga likstanken sköljde över henne helt och hållet ibland, när hon fick vinden rakt i ryggen, men det var likväl icke så ohyggligt som när hon stod i kojan — rymden var full av friska, våta och kalla luftströmmars renhet.
Och mycket starkare än känslan av att hon bar någonting förfärligt på båren därbakom sig var medvetandet att Ulv Haldorsson gick och täckte hennes rygg mot den svarta och levande fasa som de gingo bort från — som brusade svagare och svagare.
När de nådde utkanten av furuskogen, blevo de varse facklor: »De komma oss till mötes», sade Ulv.
854
