Strax efteråt möttes de av en hel skara män, som buro tyrebränder och ett par oxblåslyktor samt en bår, täckt med likkläde — Sira Eiliv var med dem, och undrande märkte Kristin att i följet voro flera av de män som varit på kyrkogården förut i natt och många av dem gräto. När de lyfte bördan från hennes skuldror, höll hon på att falla. Sira Eiliv ville gripa tag i henne, då sade hon hastigt:
»Rör mig icke — kom icke vid mig — jag har soten själv, känner jag —.» Men Sira Eiliv stödde henne likväl under axlarna:
»Då skall det vara dig till hugnad, kvinna, att minnas att Vår Herre har sagt: Vad du har gjort mot en av dessa minsta hans bröder eller systrar, det har du ock gjort mot honom själv.»
Kristin stirrade på prästen. Så såg hon dit bort där männen höllo på att flytta liket från den bår Ulv spikat ihop och över på likbåren. Ulvs kappa gled litet åt sidan — spetsen av en uttrampad sko glänste till, mörkvåt i ljuset från tyrefacklorna.
Kristin gick bort, knäföll mellan bårstängerna och kysste skon:
»Gud vare dig huld, syster — Gud gläde din själ i sitt ljus — Gud skåde misskundeligt till oss alla här i mörkret —»
Så trodde hon det var livet som slet sig loss ur henne — en stingande, otänkbar smärta, som om något invändigt, rotfäst ända ut i var yttersta led av hennes lemmar, hade rivits lös. Allt som var inuti hennes bröst slets ut — hon kände halsen full av det, munnen fylldes med blod, som smakade salt och anlupen metall — i nästa ögonblick var hela hennes klänning glänsande mörkvåt framtill — Jesus, finns det så mycket blod i en gammal kvinna! tänkte hon.
Ulv Haldorsson lyfte upp henne på sina armar och bar henne.
I klosterporten kommo nunnorna emot tåget med tända ljus i
händerna. Vid full sans var Kristin icke heller nu, men hon märkte
att hon blev halvt buren och halvt ledd in genom porten, och det
vitkalkade, välvda rummet fylldes av det fladdrande skenet från
gula ljuslågor och röda tyrebless, och fotstegen dånade som
havsbrus — men för den döende var det som återskenet av hennes egen
sjunkande livseld, och trampet på stenplattorna tycktes vara
ljudet av dödens flod, som steg och steg mot henne.
Så spreds ljusskenet över ett större område — hon var åter under öppen, mörk himmel — på tunet — ljusskenet lekte uppåt en grå stenvägg med stora strävpelare och höga fönsteröppningar — kyrkan. Hon bars på någons armar — det var Ulv igen — men nu blev han som ett för henne med alla som förr hade burit henne. När hon lade armarna kring hans nacke och tryckte sin kind intill hans skäggiga hals, var det som om hon varit barn igen hos sin far, men det var också som om hon tryckte ett barn in till
