näve. Och hennes tårar brusto lös i en strid ström, ty det var som om hon aldrig förr hade till fullo förstått vad den betecknade. Det liv som den ringen hade invigt henne till, som hon beklagat sig över, knotat under, rasat och trotsat i — likväl hade hon älskat det så, fröjdat sig däröver i både ljuvt och lett, så att det var icke en dag som det icke tycktes henne tungt att giva tillbaka till Gud, icke en smärta som hon kunde offrat utan saknad —.
Ulv och nunnan växlade några ord, som hon ej hörde, och han gick ut ur rummet. Kristin ville lyfta sin hand och torka sina ögon, men hon orkade ej — handen blev liggande på hennes bröst. Det gjorde så ont därinnanför, handen kändes så tung, och så var det som om ringen skulle sitta på fingret ännu. Hon började bli oklar i huvudet igen — hon måste se om det var sant att den var borta, att hon ej bara hade drömt att hon gav bort den — nu började hon också känna sig osäker: allt det där i natt, barnet i graven, det svarta havet med de snabba små böljeglimtarna, liket som hon burit — hon visste inte om hon drömt det eller varit vaken. Hon förmådde ej öppna ögonen.
»Syster», sade nunnan, »du får icke sova nu — Ulv gick för att hämta präst till dig.»
Kristin vaknade fullständigt igen med ett ryck, fäste ögonen på sin hand. Guldringen var borta, det var säkert nog — men det var ett blanknött märke, där den setat på långfingret. På den bruna och skrovliga huden avtecknade det sig alldeles klart — som ett ärr av tunn, vit hud — hon tyckte att hon kunde urskilja både två runda fläckar efter rubinerna på vardera sidan och som en liten repa, ett M. efter mittplattan med Jungfru Marias heliga namntecken genombrutet i guldet.
Och den sista klara tanke som formade sig i hennes hjärna var att hon skulle dö innan detta märke fick tid att försvinna och hon var glad för det. Det tycktes henne vara ett mysterium, som hon ej kunde fatta, men hon visste i alla fall säkert att Gud hållit henne fast i ett förbund som ingåtts för henne, utan att hon förstod det, av en kärlek, som utgjutits över henne — och trots hennes egenvilja, trots hennes tunga, jordbundna sinne hade något av den kärleken stannat kvar i henne, hade verkat inom henne som sol i mullen, hade drivit fram en gröda, som icke älskogens hetaste brand och icke älskogens stormande vredesmod helt kunnat härja. En Guds tjänstekvinna hade hon varit — en vrång, genstörtig tärna, oftast en ögontjänare i sina böner och trolös i sitt hjärta, lat och försumlig, utan tålamod under agan, föga uthållig i sin gärning — likväl hade han behållit henne i sin tjänst, och under den glittrande guldringen hade där lönnligt blivit satt ett märke på henne, att hon var hans tjänstekvinna, tillhörig den herre och konung som nu kom, buren på prästens vigda händer, för att giva henne frihet och frälsning —.
