sig —. Och bakom hans mörka huvud var det röda ljus, och de tycktes vara skenet av den eld som när all kärlek.
— Något senare slog hon upp ögonen och var vid fullt, klart medvetande. Hon satt stöttad i en säng i dormitoriet, en nunna stod böjd över henne och hade en linnebinda över underansiktet, hon märkte ättiklukten. Det var syster Agnes, det såg hon på ögonen och den lilla röda vårta hon hade i pannan. Och nu var det dag — klart, grått ljus låg in i rummet från den lilla rutan.
Hon hade inte ont nu, hon var bara genomvåt av svett, förfärligt matt och trött, och det stack så svårt i bröstet, när hon andades. Begärligt drack hon en läskedryck, som syster Agnes höll till hennes mun. Men hon frös —.
Kristin lade sig tillbaka mot huvudkuddarna, och nu mindes hon allt som hänt under natten. Men det vilda drömskenet var alldeles borta — litet från sina sinnen måste hon ha varit, förstod hon — men det kändes gott att hon fått göra denna gärning, räddat den lilla gossen och hindrat dessa arma människor från att belasta sig med en sådan ogärning. Hon visste att hon borde nog vara riktigt av hjärtat glad att hon fått den lyckan att uträtta detta, strax innan hon skulle dö — men hon orkade ej glädja sig så som hon skulle, hon kände mera en sådan tillfredsställelse som när hon låg i sin säng hemma på Jörundgård och var trött efter ett välgjort dagsarbete. Och så måste hon tacka Ulv —
— Hon hade nämnt hans namn, och han måste ha setat i skymundan borta vid dörren och hört det, ty nu kom han över golvet och stod framför hennes säng. Hon räckte honom sin hand, och han tryckte den varmt och fast.
Med ens blev den döende kvinnan orolig, händerna famlade uppe vid halsen, under linnedukens veck.
»Vad är det, Kristin?» frågade Ulv.
»Korset», viskade hon och lyckades leta fram faderns förgyllda kors. Hon hade kommit ihåg att hon ju lovat i går att ge en gåva för den arma Steinunns själ. Hon hade inte påmint sig att hon nu ej ägde något mer i denna världen. Hon hade inget annat som hon rådde om nu än detta kors, som hon hade fått av sin far — och så sin brudring. Den bar hon på handen ännu.
Hon drog av den och såg på den. Tung låg den i hennes hand, av rent guld, besatt med stora, röda stenar. Erlend — tänkte hon, och det föll henne in att nu borde hon hellre ge bort denna — hon visste ej varför, men hon tyckte att hon skulle. Hon slöt ögonen i vånda och räckte den till Ulv:
»Åt vem aktar du. den?» frågade han stilla, och då hon ej svarade: »Menar du att jag skall giva den till Skule —?»
Kristin rörde oroligt på huvudet, höll ögonen hårt slutna.
»Steinunn — jag lovade — mässor för henne —»
Hon öppnade ögonen, såg efter ringen, som låg i smedens mörka
856
