Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

det var mot reglerna att flickorna klädde av sig helt och hållet, samt att de stego upp till ottesången i kyrkan. Men för övrigt bekymrade de sig icke om att hålla ordning i härbärget och låtsade som om de ingenting märkte, när mörna lågo och pratade eller åto godbitar som de gömt i sina kistor.

När Kristin blev väckt nästa morgon, var Ingeborg redan mitt i ett långt samtal, så den andra undrade nästan om hon gått på och pratat hela natten.


II.

De främmande köpmän, som lågo i Oslo över sommaren och handlade, kommo till staden vid korsmässotiden, och det är tio dagar före Halvardsvakan. Till den strömmade folk in från alla bygder mellan Mjösen och landamäret, så det vimlade av folk i staden de första veckorna i maj. Under den tiden var det bäst att göra inköp hos främlingarna, innan de sålt för mycket av sina varor.

Syster Potentia stod för inköpen i Nonneseter, och dagen före Halvardsvakan hade hon lovat att Ingeborg och Kristin skulle få följa med henne ned i staden. Men vid middagstiden kommo några av syster Potentias fränder till klostret för att träffa henne; hon kunde alltså icke gå ut den dagen. Då tiggde Ingeborg sig till att de skulle få gå ensamma — ehuru det var emot reglerna. Till ledsagare fingo de med sig en gammal bonde, som hade födoråd i klostret; han hette Håkon.

Kristin hade nu i varit i Nonneseter i tre veckor, och hela denna tid hade hon ej satt sin fot utanför klostrets gårdar och hagar. Hon blev helt förundrad över att se hur vårligt det blivit ute. De små lövdungarna ute i markerna voro ljusgröna, vitsipporna växte tätt som en matta under de ljusa stammarna. Blanka godväderskyar kommo seglande uppöver öarna i fjorden, och vattnet låg friskt och blått och krusat av små vårliga fläktar.

Ingeborg småskuttade, slet lövruskor av träden och luktade på dem, tittade efter folk som de mötte, men Håkon tillrättavisade henne — anstod det en välbördig mö, som därtill bar klosterdräkt, att skicka sig så? Mörna måste taga varandra vid handen och gå strax bakom honom, stilla och höviskt, men Ingeborg begagnade sina ögon och munnen likaså — Håkon var något döv. Kristin hade nu också fått ungsysterdräkt — ofärgad, gråvit vadmalsklänning, bälte och hårband av ylle och en enkel mörkblå kåpa utanpå med hättan uppdragen, så att det flätade håret var alldeles gömt. Och Håkon skred åstad före dem med en stor stav med mässingsknapp i handen. Han var klädd i en sid, svart dräkt, hade ett agnus dei av bly hängande på bröstet och en bild av Sankt Kristoffer på hatten — hans vita hår och skägg var så välborstat att det glänste som silver i solen.


82