Kristin tänkte på Arne och hade största möda att återhålla sina tårar. Hon stirrade stelt med våta ögon, medan nunnan läste slutet: huruledes Didymus blev förd till avrättningsplatsen och Teodora ilade ned från bergen, kastade sig för bödelns fötter och bad att få dö i hans ställe. Nu tävla de två fromma om vem som först skall vinna kronan; så blevo de halshuggna på en och samma dag. Det var den tjuguåttonde april, år 304 efter Kristi födelse, i Antiokia, såsom Sankt Ambrosius nedskrivit det.
När de reste sig från bordet, kom syster Potentia och klappade Kristin vänligt på kinden: »Ja, du längtar väl efter din mor, kan jag tänka.» Då började Kristins tårar att droppa. Men nunnan låtsade som hon inte såg det och förde Kristin till det härbärge där hon skulle bo.
Det var ett av stenhusen vid korsgången, ett vackert rum med glasfönster och en stor eldstad vid bortre väggen. Efter ena långväggen stodo sex sängar och utmed den andra alla mörnas kistor.
Kristin önskade att hon fått ligga med en av småflickorna, men syster Potentia ropade på en tjock, ljus, vuxen mö: »Här är Ingeborg Filippusdotter, som skall vara din sängkamrat — I fån nu göra bekantskap med varandra.» Därmed gick hon.
Ingeborg tog strax Kristin i hand och började samtala. Hon var ej synnerligen lång och alldeles för fet, särskilt i ansiktet — hon var helt småögd, så tjocka kinder hade hon. Men hennes hy var klar, vit och röd, och hennes hår var gult som guld och så krusigt att hennes tjocka flätor vredo och snodde sig som rep och små lockar ständigt smögo sig fram under pannbandet.
Hon började genast fråga Kristin om många ting, men väntade adrig på svar; i stället berättade hon om sig själv och räknade upp sin ätt i alla dess grenar — det var endast förnämligt och stormrikt folk. Hon var också trolovad med en mycket rik och mäktig man, Einar Einarsson på Aganäs — men han var alltför gammal och för andra gången änkling; det var hennes största sorg, sade hon.
Kristin kunde emellertid ej märka att hon tog det synnerligen tungt. Så talade hon litet om Simon Darre — det var märkvärdigt så noga hon sett på honom, den lilla stund de gått förbi varandra i korsgången. Därpå ville hon se i Kristins kista — men först låste hon upp sin egen och förevisade alla sina kläder. Medan de rörde om i kistan, kom syster Cecilia in — hon tillrättavisade dem och sade detta var ingen rätt söndagssyssla. Därmed var Kristin olycklig igen — hon hade aldrig blivit tillrättavisad av någon annan än sin egen mor, och det kändes annorlunda att få tillsägelse av en främmande.
Ingeborg var lika glad. — Sedan de kommit i säng om kvällen, låg hon där och pratade, ända tills Kristin föll i sömn. Två äldre leksystrar sovo i ett hörn av rummet; de skulle ha uppsikt över mörna, så att de icke togo av sig underklänningen om natten, ty
