puff i sidan med armbågen och frågade leende om de dansade så mycket i klostret att hon redan nött ut alla de skor hon fick i fjol. Ingeborg knuffade honom tillbaka och sade att de voro nog oslitna ännu, Gud bättre, men här var nu denna mön — och hon drog fram Kristin. Didrek och hans sven buro då ut en kista på svalen. Och nu tog han fram det ena paret skor vackrare än det andra. Kristin måste sätta sig på en annan kista, och han provade dem på henne — där voro vita skor och bruna och röda och gröna och blå, skor med målade klackar av trä och skor utan klackar, skor med spännen och skor med sidenband, skor av tvåfärgat och trefärgat läder. Kristin tyckte nästan hon ville ha dem alla. Men så dyra voro de att hon blev rent förfärad — icke ett par kostade mindre än en ko därhemma. Fadern hade givit henne en pung med en mark silver räknade mynt, när han rest — det skulle hon ha till handpenningar, och Kristin hade tyckt att detta var en stor rikedom. Men hon märkte på Ingeborg att denna tyckte, därmed kunde hon ej köpa stort.
Ingeborg måste också prova skor för roskull, det kostade inga penningar, sade Didrek leende. Hon köpte också ett par lövgröna med röda klackar — måste ta dem på kredit, men Didrek kände ju henne och hennes fränder.
Kristin märkte dock att Didrek icke var så särdeles nöjd med detta och att han även förargade sig över att herremannen i reskappan gått bort från loftet — de hade hållit på mycket länge med provandet. Hon valde då ett par skor utan klackar av purpurblått, tunt skinn; de voro utsydda med silver och rosenröda stenar. Men hon tyckte inte om att det var gröna silkessnodder i dem. Då sade Didrek att dessa kunde han byta om, och han drog dem med sig in i ett rum långt borta på loftet. Där hade han skrin med sidenband och små silverspännen — dessa ting hade sutarna egentligen icke lov att handla med — banden voro också för breda och spännena för stora att användas till skor, många av dem.
De måste köpa både ett och annat av småsakerna, och när de hade druckit litet sött vin med Didrek och han packat ihop deras inköp i en vadmalsduk, hade det blivit tämligen sent och Kristins pung var bliven mycket lättare.
När de kommo upp på Östra gatan igen, var solskenet helt gyllenfärgat, och av samfärdseln i staden stod dammet som en ljus solrök över gatan. Det var så varmt och så vackert, och folk kom in från Eikaberg med stora fång av spätt löv för att pryda sina bostäder till helgen. Nu hittade Ingeborg på att de skulle gå ut till Gjeitabru — under marknadstiden brukade där vara så mycket roligt på ängarna bortom ån, både lekare och spelmän — ja, Ingeborg hade hört där skulle ha kommit ett helt skepp fullt med utländska djur, som förevisades i bodar nere på strandängen.
Håkon hade fått tysköl i Miklagården och var mycket blid och
84
