vid gott lynne, så att när flickorna togo honom i armen och bådo så vackert, gav han efter, och de tre gingo då bort mot Eikaberg.
På andra sidan ån var det endast få och små gårdar, som lågo spridda över de gröna backarna mellan älven och den branta bergssluttningen. De gingo förbi minoriterklostret, och Kristins hjärta krympte samman av blygsel, ty hon kom att minnas att hon ämnat giva det mesta av sitt silver för Arnes själ. Men hon hade ej velat tala om det för prästen i Nonneseter; hon var rädd för att bli utfrågad — hon hade tänkt att hon kanske kunde komma ut till barfotabröderna utanför staden, om broder Edvin skulle vara i sitt kloster nu. Hon ville så gärna ha träffat honom — hon visste ej heller hur hon bäst skulle gå tillväga för att få tala vid någon av bröderna och framföra sitt ärende. Och nu hade hon inte så mycket pengar att hon visste om hon kunde betala för en mässa — kanske fick hon nöja sig med att offra ett tjockt vaxljus.
Med ens få de höra ett fruktansvärt skrän ur otaliga strupar ute från strandängen — det går som en storm över den sammanpackade människohopen därnere — och nu kommer hela skocken störtande uppåt mot dem, skriande och ropande. Alla äro i vild skräck, och några, som löpa förbi, skrika till Håkon och mörna att leoparderna äro lösa —.
De satte av i språng tillbaka mot bron och hörde folk ropa något till varandra om att ett skjul störtat omkull och två leoparder sluppit ut — någon nämner också en orm — Ju närmare de kommo bron, desto värre blev trängseln. En kvinna tappade ett litet barn ur sina armar mitt framför dem — Håkon ställde sig bredbent över den lille för att skydda honom — strax efteråt sågo de en skymt av Håkon med barnet på armen ett långt stycke åt sidan, och så hade de förlorat honom ur sikte.
Vid den smala bron trängde folkhopen på, så att flickorna blevo knuffade ända ut på ett gärde. De sågo folk springa nedför den sluttande flodbädden; unga män kastade sig i och summo, men äldre folk hoppade i båtarna, som lågo där, och dessa blevo med ens så fullastade, att de tycktes nära att sjunka.
Kristin försökte få Ingeborg att lyssna till henne — hon ropade att de skulle springa upp till minoriterklostret, varifrån gråkåporna kommo löpande och försökte samla de förskrämda människorna in till sig. Kristin var ej så rädd som de andra — de sågo då ej heller till vilddjuren, men Ingeborg var alldeles från vettet. Och då nu hopen kom i nytt uppror och drevs tillbaka från bron, för det en hel skara män, som varit inne och väpnat sig i de närmaste gårdarna, kommo ut igen, några ridande och andra springande, och Ingeborg var nära däran att komma under en häst — då gav hon till ett tjut och satte i väg upp mot skogen. Kristin hade aldrig trott att den andra kunde löpa så — hon måste tänka på en jagad gris — hon sprang efter, för att de två ändå ej skulle bli åtskilda.
