— de voro högt uppe på åsen och långt norr om Gjeitabru, som hon kunde se; den vägen de nu träffat på tycktes föra dit.
Hon stannade då, tog fram sin pung och började räkna upp tio penningar i sin hand,
»Nu, gode män», sade hon, »tarva vi icke längre ledsagare, här känna vi vägen. Nu skolen I ha tack för edert omak, och här är lönen som vi överenskommit om. Gud vare med eder, gode vänner.»
Männen sågo litet på varandra, helt förbluffade, så att Kristin var nära att skratta. Men så säger den ene med ett otäckt grin att vägen ned till bron är mycket ödslig; det vore ej rådligt för dem att gå ensamma.
»Det finns väl ej så stora nidingar eller så enfaldigt folk, att de skulle vilja hejda två mör som äro klädda i klosterkläder», svarar Kristin. » Vi vilja nu hellre gå allena.» Och hon räcker fram penningarna.
Mannen grep om hennes handled, stack sitt ansikte tätt intill hennes och sade något om »kuss» och »beutel» — Kristin förstod att han sade de skulle få gå sin väg i fred, om hon ville ge honom en kyss och därtill sin penningpung.
Hon mindes Benteins ansikte lika nära intill hennes, och ångesten grep henne ett ögonblick, så att hon kände sig kväljande sjuk och matt. Men hon pressade hop läpparna, åkallade i sitt hjärta Gud och Jungfru Maria — och i detsamma tyckte hon sig höra hovslag på stigen norrifrån.
Hon slog då till mannen i ansiktet med penningpungen, så att han vacklade — då knuffade hon honom för bröstet, så att han störtade utför stigen ett stycke ned genom skogen. Den andre tysken grep henne bakifrån, ryckte pungen ur hennes hand och slet till sig hennes halskedja, så att den brast — hon var nära att falla, men hon tog tag i mannen och försökte få korset från honom. Han ville slita sig loss — nu hade rånarna också hört att det kom folk — Ingeborg skrek i högan sky, och ryttarna på stigen sprängde på av alla krafter. De kommo ut ur täta skogen; det var tre män. Ingeborg sprang skrikande emot dem, och de hoppade av hästarna. Kristin kände igen herremannen från Didreks loft, han drog sitt svärd, tog tysken, som hon brottades med, i nacken och pryglade honom med flata klingan. Hans män rusade efter den andre och rappade på honom av hjärtans lust.
Kristin lutade sig intill fjällväggen; nu efteråt skalv hon, men det hon allramest kände var häpnad över att hennes bön hulpit så snart. Då fick hon syn på Ingeborg; den andra hade slagit hättan tillbaka, hängt kåpan löst över axlarna och höll på att lägga sina tunga, ljusa flätor fram över bröstet. Vid denna åsyn brast hon i skratt — hon sjönk ihop och måste hålla sig i ett träd, ty hon kunde ej sluta, men det var som hon haft vatten i stället för märg
