De voro långt inne i skogen, innan Kristen fick Ingeborg att stanna — på en liten stig, som tycktes bära nedåt mot vägen till Trælaborg. Nu stodo de stilla en stund för att hämta andan; Ingeborg snyftade och grät, och sade att hon icke tordes gå ensam tillbaka genom staden och ända ut till klostret.
Detta tycktes ej heller Kristin rådligt, så oroligt som det var på färdevägarna. Hon sade därför att de finge se till att finna något hus där de kunde få lega en sven att ledsaga dem hem. Ingeborg trodde det skulle gå en ridväg ut till Trælaborg längre ned vid stranden, och utmed den lågo några hus, det visste hon. Så följde de stigen vidare bortåt och nedåt.
Oroliga som de voro bägge två, tyckte de sig ha vandrat länge, när de äntligen sågo en gård inne på en inhägnad mark. Där på tunet funna de en flock män, som sutto vid ett bord under några askar och drucko; en kvinna gick och bar ut kannor till dem. Hon såg förundrad och butter på de två klosterklädda jungfrurna, och ingen av männen tycktes ha lust att följa med, när Kristin framfört sitt ärende. Men till sist stego dock två unga karlar upp och sade att de skulle föra flickorna till Nonneseter, om Kristin ville betala dem en örtug.
Hon hörde på deras mål att de icke voro norrmän, men hon tyckte de sågo ut som helt hyggligt folk. Deras anspråk syntes henne skamlöst, men Ingeborg var vettskrämd och hon tyckte icke de kunde gå hem ensamma så sent på dagen, så hon sade ja.
Knappt hade de kommit in på skogsstigen, förrän männen trängde sig närmare dem och började samtala. Kristin tyckte illa om detta, men hon ville icke visa att hon var rädd; hon svarade dem därför lugnt, berättade om leoparderna och frågade karlarna var de voro ifrån. Hon såg sig också omkring och låtsade som hon varje ögonblick väntade att möta de följesvenner de haft med sig ut — hon talade som om det skulle varit en hel flock. Männen sade då småningom mindre och mindre — hon förstod ej heller stort av deras språk.
Om en stund märkte hon att de icke gingo den väg hon kommit med Ingeborg, stigen hade en annan riktning, mera mot norr, och hon trodde de redan gått alltför långt. Djupt inom henne pyrde en ängslan, som hon ej vågade släppa fram i sin tanke — det gav henne särskilt styrka att hon hade med sig Ingeborg, som var så enfaldig att hon kände hon själv måste reda upp detta för dem båda. Under kåpan smög hon fram det relik-kors hon fått av sin far, slöt handen hårt om det, bad i sitt hjärta innerligt att de snart måtte möta någon och sökte för övrigt samla allt sitt mod och låtsa om ingenting.
Strax efteråt såg hon att mynnade ut på en väg och här var en uthuggning. Staden och viken syntes djupt nere. Männen hade fört dem vilse, med avsikt eller av obekantskap med stigarna
86
