(Teatern föreställer altanen kring hufven å
Storkyrkotornet. En messingslur står lutad mot
hufven).
Tornväktarn
(uppkommande med
en qvast).
Jag får väl lof att sopa och städa af lite, för det kommer mycket folk hit opp på storkyrkotornet att se på Kröningen. — Vädra hehöfs inte, ty hur skralt det än kan vara för en stackars tornväktare, frisk luft har han åtminstone till öfverlopps. Skura, det har himmeln dragit försorg om under hela denna välsignade sommar. Så får man då ihop en liten styfver åt sig, Gud vare lof. Nå, nå, det är inte alla dar sötebrödsdagar. Ingen står Guds himmel så nära som tornväktarn och ändå finns det knappt någon som har så litet af Guds gåfvor som han. Många Herrans år har jag haft den här tjensten och hela min egendom består bara i en gammal psalmbok utan permar och en halfstopsbutelj utan hals — jaja, det förstås, min hustru oberäknad, ty hon har, om inte just så vackra permar, åtminstone en hals som förslår. Skulle min gamla messingslur gå sönder, så kunde hon i nödfall göra dess tjenst. Emellertid har det gått för sig och ingen kan säga annat än att man hållit sig uppe här i verlden. Men ett släpigt lif är det — och ansvarsfullt se’n
