barn — jag utdelar också en krona åt dig, Amelie — och du har ingenting deremot, min gumma.
Patronessan.
Jag ger gerna mitt samtycke om inte för annat, så för att visa, att vi inte äro så tokiga som den der kammarjuukarn låtit förstå. Derför, mitt barn, lyckönskar jag dig till den krona, din far ämnar gifva dig. Jag önskade ge dig spiran också, som man inte gerna unnar oss, stackars fruntimmer, ty mannens undersåtliga trohet och nit räcka vanligtvis inte längre än till brölloppsdagen.
(Sång N:o 9.)
Alldrig med sin krona qvinnan
Fick sitt välde rätt hestämdt,
Slaf är mannen — dess förinnan,
Undersåte — blott på skämt;
Ty när väl hon fått sin krona,
Mannens maktspråk högre tona,
Och fast hon en gång bar krona,
Bär dock mannen spiran jemt.
Vaktmästaren
(ställer sig emellan
Sjömannen och Christine).
Jag gör detsamma — hör du, min kära Christine, du är något vinglig af dig och du behöfver ett godt styre — tag henne derföre, bror Klink, och blir du lycklig med henne, så skadar det inte åt dig.
(Kanonskott höras som fortfara till pjesens slut).
Patron.
Kanonerna förkunna, att Sveriges Konung nu bär Sveriges Konungakrona. Stora Konungar hafva burit den och lemnat i arf åt densamma dyrbara perlor, hvars glans inga tider kunna fördunkla. Nationens kärlek och verldens beundran, så är
