Den här sidan har korrekturlästs
14
otto von friesen
- (ƙiꝼta)[1]; äljest förekomma båda tecknen promiscue: taca 2 ggr, taka 2 ggr, kononge, k[o], coſtr, aðalcono, taknir, fec, marc, oc, calla, acrs, einca o. s. v. — ƙ brukas alltid som tecken för sk utom i Skulðum, se ofvan s. 10!
- ð är tecken för den tonande interdentala eller dorsodentala frikativan t. ex. garðr, ætleðe, bíuða, ıarðar, erꝼð, hærað o. s. v. Oriktigt brukas tecknet i ſtvlð bl. 2 r. rad 8, hvilken form i sin mån talar för att ð efter l öfvergått till d i fall som taldi, huldi, som i fornnorskan uppträda redan omkring 1200, samt i ætleðr = ætleddr. Möjligen är ð-strecket uteglömdt i aðal-, se nedan s. 24. I omkring 25 fall tecknas den interdentala tonande frikativan med ð, men därjämte förekommer ett annat tecken nämligen þ i faþir och heimgierþ.
- ꝼ och f beteckna
- f i uddljud och i inljud t. ex. ꝼram, ꝼirir, fæ, fec, ƙiꝼta o. s. v.
- v-ljud före konsonant och i slutljud: ſialꝼr, arꝼ, aꝼ; möjligen också i inljud mällan vokaler: haꝼir? dock brukas i denna ställning och detta ljudvärde i regel u: haua, giua, stouur. Möjligen återges v-ljudet en gång med -ꝼu-: halꝼ[ua].
- g betecknar explosivt g — palatalt eller velart — t. ex. gialda, gulz, leggi, fang; palataliteten eller egenskapen af affrikata betecknas i heimgierþ genom inskott af ett i. Men därjämte betecknar g i motsats till fornsvenskan i öfrigt — med undantag af forngutniskan — men i öfverensstämmelse med fornvestnordiskan frikativt g i lagath, lagmale samt möjligen ock i vægnær, ſegnar, eig. En gång — i vargh — brukas i samma ändamål gh.
- h saknas mot hvad man skulle vänta i alzørom, jfr äldre Vgl. I alt = halft, ugs = huggs, ælt = helt.
- v användes jämte u som tecken för gammalt u̯ och man kan ej af ortografien sluta till, huruvida det ursprungliga ljudvärdet kvarstod, t. ex. vitu, vitni, vargh, tveggia, ſva, uili, uið, tuar, tua 2 ggr. u förekommer därjämte som tecken för samnord. ƀ: haua, giua se ofvan. v torde i några fall stå som tecken för y, jfr nedan sid. 42 f.!
- ↑ I køp, køpa är ø förmodligen ej palatalt, jfr Noreen Aschw. Gr. § 278 a. 2 och nsv. dial. (Värml.) gøk med explosivt g.
