Den här sidan har korrekturlästs
13
vår älsta handskrift på fornsvänska
Förkortningstecken.
- Det vanligaste är den ofvan meranämnda viggen. Det förekommer öfver m för att beteckna mærkr eller markr; efter k = konunge; efter h = han.
- mʒ = með.
- ū = um.
- Slutligen må nämnas runan ·ᛘ· = maðr, man.
Beträffande ortografin böra följande märkligare egenheter
framhållas.
- a förekommer i svagtoniga stafvelser betecknande fsv. a. Möjligen kan det dock, åtminstone i vissa fall beteckna ett æ-ljud. Härför tala skrifningar som ætleðe = -leða, vægnær = vægnar och framför allt køpa = køpe och calla = kalle.[1] Månne hit hör haua = hauir?
- e betecknar ē i t. ex. hem, ætleðe, mera, hemfvld; förmodligen æ-ljud i åtminstone flertalet följande fall: þess 3 ggr, þen þet 3 ggr, er ‘som’ 5 ggr, bera, er ‘är’ 4 ggr, vera, me[ð], verða, fec, sex, en ‘om’, en ‘än’, einca 2 ggr, þeim 2 ggr, eig 2 ggr, eið, heimgierþ, þeir, Ein (ei är väl dock blott tecken för ē utom i eig, se nedan s. 38), ecki 3 ggr, selia, segnar, hest, afleſtir, Leggr, leggi, erꝼð, hendi 2 ggr, sell, F[e]m, veta (= vǽtta), gezlv, tveggia. — Att e i sådan utsträckning brukas som tecken för æ-ljud beror på inflytande från samtida latin, där æ-ljudet regelbundet återgafs med e. Emellertid användes i vår handskrift det anglosaxiska æ också ofta som tecken för æ-ljud, såväl kort som långt: ærv 2 ggr, æru, æng, ær ‘som’ 2 ggr, ær 'är' 4 ggr, imælli 2 ggr, vægnær, æftr, ællar 3 ggr, vmfærðr, værði, þær, hærað, ætleðr, ætleðe, siunæting, siunætenge, Hær, fæ 3 ggr, hættir.
- c brukas jämte k som tecken för k-ljud, hvarvid den regeln synes iakttagas — materialet är dock väl knapphändigt — att c ej brukas före palatal vokal t. ex. ecke 3 ggr, sacsøkia,
- ↑ Förmodligen år nämligen calla konj. pres. Dock skulle man möjligen kunna i formen se en indikativ med bortfallet -r.
