hufvudsak det nämda typförrådet dock med några viktiga förändringar: man nybildar med förebild i ligaturen æ en typ ꝍ = ö, vidare ersätter man före 1200 det ags. ꞃ (= r) med de vanliga r (r) och ꝛ, låter — särsk. under 1200-talet — u v icke sällan ersätta ƿ (t. ex. AM 315 E fol.) och någon gång f ersätta ꝼ t. ex. N. G. L. IV facs. XIII (fragment af äldre Gulatingslagen enl. uppgift från slutet af 1100-talet-c:a 1 200: Noreen Altwestn. Gr.3 s. 17) samt har redan i de älsta urkunderna utbildat ett fast bruk af þ såsom tecken för den tonlösa och ð som tecken för den tonande interdentala spiranten, under det att i ags. þ och ð användas promiscue utan skilnad i ljudvärde, Sievers Ags. Gr.3 § 199. Därjämte brukas i fornnorska handskrifter, fastän mera sällan, þ i in- och slutljud som tecken för tonande ljud t. ex. cod. Am. 315 k. fol., se N. G. L. IV facs. pl. III: 2.
Bland öfriga egenheter må nämnas ett monogram af ſ och k: ƙ = sk. Detta förekommer icke så sällan med en streck öfver stapelns öfre del i betydelsen konongſ. I några norska handskrifter, nämligen cod. Am. 315 E. fol. af äldre och 315 F. fol. af älsta Gulatingslagen, den förra enligt Storm N. G. L. IV, 490 från förra hälften af 1200-talet, den senare »maaske fra Sluten af 12:te Aarhundrede» (ib. s. 491), brukas detta monogram i bet. sk. Dessutom känner jag det i samma funktion — tack vare vänligt meddelande af fil. kand. Sam Jansson — från cod. Holm. 6 fol. (innehållande Baarlams och Josaphats Saga) från c:a 1250, se Gödels katalog s. 19; handskriften förmodas »möjligen skrifven i Bergenstrakten», se Gödel l. c. s. 20, samt från två isländska handskrifter AM. 675 4:to, som af Gislason Annaler for Nord. Oldk. 1858 s. 98 ff. ansättes till c:a 1300 och AM. 732 B 4:to från 1300-talet, Gislason Frumparta CVI not I.
Då det gäller att ur palæografiska fakta vinna åldersbestämningar för fornnorska handskrifter, är det framför andra tvenne typer, som erbjuda värdefulla hjälpmedel. Dessa äro a och ꝼ. a utvecklar sig öfver mellanstadiet a[1], som uppträder redan c:a 1200 sporadiskt (Am. 315 F. fol.; älsta belägget i norskt diplom från 1224), till a[1], som torde uppträda tidigast 1250. Emellertid användas såväl a som a[1] ymnigt äfven efter 1250 och i många urkunder äro de äldre formerna de enbart eller så godt som enbart brukade. På 1300-talet har a[1] i Norge i allmänhet stadgat sitt välde, trots det att a och a[1] visst icke
