Sida:Kungl. humanistiska vetenskaps-samfundet 9.pdf/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


33
vår älsta handskrift på fornsvänska

Handskriftens nationalitet och ålder.

Till Norge och Island kom det latinska alfabetet närmast från England. På 900-, 1000- och 1100-talen — det tidsskede då kristendomen utbreddes spec. i den Skandinaviska nordens västliga delar af engelsmän — ägde man i England tvenne hufvudtyper af latinsk skrift: den anglosaxiska och den carolingiska minuskeln. Den förra, hvilken anglosaxarne tidigt öfvertagit från sina keltiska grannar, särskildt irerna, och vidare utbildat, brukades till uppteckning af latin och — tillsatt med några från runalfabetet lånade tecken — sedermera äfven af anglosaxiska. Under det första tusentalets sista århundraden undantränges emellertid den anglosaxiska minuskeln från ett betydligt område af den från kontinenten invandrande karolingiska: det var för uppteckning af latin, som den senare snart blef enarådande, under det att den ags. minuskeln fortfarande häfdade sin plats som det nationella språkets skriftecken.

Ur dessa båda typkällor hade man i det västliga Skandinavien att ösa, då man under vårt tusentals första sekler begynte använda de inhemska språken för skriftliga uppteckningar. I älsta tid synes man på Island hafva mest användt sig af den karolingiska minuskeln, dock tillökad med en del tecken ur den ags. såsom , æ och förmodligen þ, som ju dock kunde vara upptaget ur runskriften inom Norden, och så småningom också med en del nyuppfunna tecken såsom ǫ, ø. Älsta delen af Reykiaholts máldage är sålunda, om man undantager þ, æ, och ligaturen uteslutande skrifvet med karolingisk minuskel, hvilket har gjort att o fått utom o jämväl beteckna ǫ och ø, u jämte u också y.

I Norge har man däremot under älsta tiden — och äfven senare — i större utsträckning användt sig af den anglosaxiska minuskeln än hvad fallet var på Island. Här möta nämligen utom de i isländskan uppträdande , æ, þ också ð [Ð], ƿ = , (= r). Dock äfven typer ur den karoling. minuskeln som och g[1]. Under 1100- och 1200-talen användes i

  1. Det ags. förekommer, så vidt jag kunnat finna, egendomligt nog aldrig på nordisk mark.