är nog sagt, at vi på 50 år, i stället för at ökas, såsom vi bordt och kunnat[1] åtminstone til hälften större antal, hafve genom Krig, utflyttningar, försummad omvårdnad om barnens räddande[2] samt genom skadeliga Hushålls-principier och oseder, sådana som Herr Högström omtalar uti dess bifogade anmärkningar om Folk-ökningen i Westerbotten, förblifvit nästan vid samma Numer.
Huru stark utflyttningen lärer vara, kan skönjas af manköns-summornas undervigt emellan 25 och 45 år: ty de voro födde emellan 1704 och 1724, och altså ännu för unge at gå i fält, medan det kriget påstod. At de likafullt äro mindre talrike, än Qvinno-könet, lärer icke härröra af annat, än at så månge gått utur Riket, så framt man icke ville påstå, at af mankönet så mycket flere dö i ungdomen. Det är sant, at oaktadt något flere af det könet födas, är det likväl, strax uti de yngsta ålder-skiften under 15 år, då de hvarken ännu kunnat gå i fält eller gifva sig i utrikes tjänst, mindre talrikt, än quinno-könet: men det hastiga aftagandet, vid och efter 20 ålder-året, då döden plägar vara nog skonsam, gifver tilkänna, at de lära tagit vägen annorstädes.
Det är ej särdeles hederligt, at vi på en tid, då andre Nationer på alt uptänkeligt sätt locka folk til sig, icke en gång tage nog kraftiga mått, at behålla våra egna infödingar, då likväl här
- ↑ Se Tredje stycket af dessa anmärkningar uti första quartalet innevarande år, p. 5.
- ↑ dersammastädes, p. 10
