af uthyrda lokaler inom teatern äfvensom ett belopp af 15,000 kronor som skulle inflyta genom Kungl. Dramatiska Teaterns samtidiga utarrendering. Likaledes upplåts nämligen enligt kontrakt af den 19 juni 1888 sistnämnda teater med tillhörande materiel under följande spelår mot berörda arrendesumma till en association af åtskilliga bland teaterns dåvarande sujetter. Teaterverksamheten skulle drifvas för associationens risk och räkning men teatern dock fortfarande anses såsom en kunglig teater». (Ur 1897 års teaterkomités betänkande.)
De båda kungliga teatrarna — Kungl. Operan och Kungl. Dramatiska Teatern såsom de nu benämndes — hade alltså från den 1 juli 1888 ej mera gemensam styrelse och förvaltning, utan sköttes hvar för sig såsom enskilda företag, ehuru med namn, heder och värdighet af kungliga teatrar.
Redan efter några månader ansåg sig dock Nordqvist ej kunna uppehålla operaverksamheten utan Statens bidrag. Efter härom gjord framställning återfick han, enligt kontrakt den 15 juni 1889, det under hans första spelår indragna statsanslaget till samma belopp som förut, 60,000 kronor, hvilket bidrag sedermera alltjämt af operainstitutionen åtnjutits; däremot skulle han icke vidare erhålla arrendesumman för K. Dramatiska Teatern.
Året därpå träffades emellertid en annan öfverenskommelse: Nordqvist skulle under spelåret 1890—1891 såsom Kungl. Operans direktör erhålla ett årligt arfvode af 9,000 kronor och jämte teaterns öfriga fast anställda personal utom den bestämda lönen till fördelning erhålla hälften af möjligen uppkommande vinst, medan däremot personalen skulle vidkännas afdrag å lönen i händelse brist uppstode.
Nordqvist, som ju kan anses hafva räddat operans existens genom sitt oförskräckta ingripande, då statsverket tog sin hand från den uppoffringar kräfvande kulturinstitutionen, grep verket an med all den stora energi hvaraf han var mäktig. Genom minskning af personalen, i det den afskedade delen erhöll understöd af ett för ändamålet af 1888 års Riksdag beviljadt kreditiv å
