40,000 kronor, nedsättning af lönerna och genom ett desto intensivare, ej minst personligt arbete med den kvarvarande delen, samt ej mindre tack vare det stora intresse som visades hans företag såväl från publiken som från pressen, lyckades han under de två första åren få operaverksamheten att lämna ett ej oväsentligt öfverskott.
Snart nog var dock ängslan för operans upphörande öfver och därmed äfven förnöjsamheten och intresset hos publiken borta, hvarmed de svåra tiderna ånyo begynte.
Under Nordqvists direktörskap upptogos bl. a. operorna »Hoffmans sagor» af Offenbach (17 maj 1889), »Lakmé» af Delibes (15 jan. 1890), »Otello» af Verdi (27 maj 1890) och »På Sicilien» af Mascagni (11 dec. 1890), hvilket sistnämnda verk alltsedan varit en synnerligen omtyckt repertoaropera.
⁎
Frågan om ett nytt operahus hade emellertid länge afhandlats, nu hade denna fråga omsider fått sin lösning, hufvudsakligen på initiativ af bankdirektören K. A. Wallenberg, och den dag närmade sig alltmera då Gustaf III:s minnesrika, patriis musis helgade konsttempel skulle gå sin förintelse till mötes och jämnas med marken för att ersättas med en ny, mera tidsenlig teaterbyggnad. Man hade framhållit att den gamla, mer än hundraåriga teatern vore fallfärdig, hvilket dock var så långt ifrån verkliga förhållandet, att man tvärtom vid rifningen måste på sina ställen använda dynamit för att spränga bort de gedigna murarna. Sannt är att Adelcrantz’ monumentala, i sin enkla och förnäma stil så imponerande operahus numera i afseende på sitt inre ej tillfredsställde en nyare tids fordringar, isynnerhet voro trappuppgångar och korridorer alltför trånga och obekväma. Men månne ej en ombyggnad med bibehållande åtminstone af det gamla operahusets nobla fasad hade kunnat göras? Förslag till en sådan ombyggnad, med fasaden åt Gustaf Adolfs torg oförändrad och den öfriga delen af byggnaden i samma stil, hade
