»Hon inträdde vid teatern i en för henne särdeles lycklig tid. Emilie Högqvist var borta sedan trenne år, den unga skådespelerska, Aurora Strandberg, som upptagit arfvet efter henne, hade nyss bortryckts af döden, och platsen stod tom efter dem båda. Elise Jacobson intog den vid 19 års ålder, och inom kort hade hon eröfrat publikens ynnest och vid sig fästat de stora förhoppningar, som i så rikt mått skulle uppfyllas, till fromma för vår dramatiska konst. Hon förde med sig till sin svåra, men ärofulla bestämmelse, det själfulla behag, som är mera än bländande skönhet, därför att det finnes kvar sedan skönheten flytt, den mångsidiga begåfning, som gör kallelsen oemotståndlig och arbetet lätt, den okufliga energi, som icke skyr några hinder och som vet att besegra dem alla. Hennes talande blick, det mjuka behaget i hennes rörelser, den smidiga fulltoniga klangen af hennes stämma, en stämma mäktig af alla själslifvets olika affekter, från de mildaste, de mest ömma, till de djupaste, de mest mättade af kraft och passion, förlänade en egendomlig tjusning åt allt hvad hon sade, gjorde, företog sig och utförde på scenen; det var något af koncentrerad kraft, af egendomlig, karakteristisk originalitet hos den unga skådespelerskan, som tydde på ett rikt inre lif, en själfständig, öfver det vanligas trånga sfär upphöjd åskådning, och en förmåga af konstnärligt initiativ, som i allmänhet icke är så vanlig hos den kvinnliga konstnären. Det var många som förundrade sig öfver detta drag hos den ännu i sökandets stadium stadda skådespelerskan, som i de ungdomliga älskarinnorna, de naiva små flickorna, icke hade användning för de idéer, som jäste inom henne, och det var blott de mera skarpsynta, som anade den utur denna jäsningsprocess snart framträdande tragiska skådespelerskan, hvilken inom kort skulle öfvergå till de kvinnliga hjältinnornas fullrustade framställarinna.» (Frans Hedberg, »Svenska skådespelare».)
Den unga skådespelerskan fick inom kort repertoarens mest betydande roller inom ingenue- och älskarinnefacket. Från älskarinnorna skedde snart öfvergången till karaktärsrollerna. En stor seger var redan hennes första mer utpräglade uppgift af detta slag, hennes Jane Eyre i Charlotte Birchs-Pfeiffers bekanta sensationsdrama (första gången den 26 jan. 1854), som förnämligast på grund af hennes öfverlägsna talang blef ett
