»Vildanden» då detta stycke med August Lindberg som regissör och i Hjalmar Ekdals roll togs upp i januari 1885, men rollen lämnades till en skådespelerska, som ej var stort mera än en statist, och Elise Hwasser fick ej ens, såsom hon bad om, alternera i rollen. Efter många ansträngningar hade det lyckats henne att få »Gengångare» uppförd. »När Olga Björkegren — med all rätt — fått hufvudrollen i Sofokles’ »Antigone», åtog sig Elise Hwasser drottningens lilla biroll och utförde dennas enda scen med öfverlägsen höghet». (Georg Nordensvan, »I rampljus».) Hon fick dock under dessa senare år ännu en roll sig tilldelad, Baronessan de Mantes i Alfred de Mussets komedi »Osvuret är bäst» (21 maj 1886), en originell och rolig gammal fin dam, som då stycket under spelåret 1866—1867 hade gifvits (med Stjernström som gäst i den roll som nu spelades af Knut Almlöf) under namnet »Man skall aldrig svära på något,» spelades af fru Betty Almlöf. I denna roll hade Elise Hwasser tillfälle att visa sin utmärkta talang äfven i den finare komedien.
Detta tillbakasättande skulle gifvetvis i hög grad gräma en konstnärinna, som i mer än tre årtionden hade spridt glans öfver vårt lands förnämsta dramatiska scen, ej blott som artist utan äfven som personlighet, och säå beslöt hon — måhända äfven för att vid sin afgång stå på höjden af sitt konstnärskap — att vid ännu ej fyllda femtiosju år alldeles draga sig tillbaka från scenen. Den 6 juni 1888 hade hon sin afskedsrecett å Kungl. Stora Teatern, vid hvilket tillfälle hon uppträdde i ett par af sina allra förnämsta skapelser: först som Fru Inger i sista akten af »Fru Inger till Östråt» och sedan som Drottning Anna i »Ett glas vatten». Ett bättre val af roller kunde hon ej hafva gjort för sitt afsked af denna publik, som nu aldrig mer skulle få njuta af hennes stora konst. Här fick hon visa sin utomordentliga mångsidighet, först som den stolta härskarinnan på Östråt, den förslagna ränksmiderskan med det kalla hjärtat och de högt flygande planerna, som drömmer om att blifva »kungamoder», och så genom eget förvållande, just i det ögonblick hon tror sig ha segern i händerna, ohjälpligt förstör det som hon behöft ett helt lif för att bygga upp, och därefter som den obeslutsamma och vacklande engelska drottningen med sin liknöjdhet och sin närsynthet, och likväl
