en drottning i hela sitt uppträdande — i dessa båda så vidt skilda roller hade hon tillfälle att visa sig såväl i en den mest ödesdigra tragiska uppgift, som i en roll på den fina komediens område, och lika mästerlig var hon i båda. Den hyllning, som den fräjdade konstnärinnan fick mottaga vid sitt afsked af publiken, var också sådan som väl sällan förekommit på en svensk scen.
Efter sitt afskedstagande visade hon sig ej mera på scenen. Hon flyttade från Stockholm och bosatte sig i Fiskebäckskil, där hon hade byggt sig en villa, som hon gifvit namnet Vestråt, och där hon med sina rika minnen framlefde sina återstående år.
Att många utmärkelser skulle tillfalla en scenisk storhet sådan som Elise Hwasser var ju gifvet. Bland annat erhöll hon vid sitt 25-års jubileum, då Björnsons »Maria Stuart i Skottland» uppfördes på Kungl. Dramatiska Teatern, en större guldmedalj med hennes egen bild, som kungl. teaterdirektion nen jämte alla hennes kamrater vid Kungl. Teatrarne låtit prägla till hennes ära. Vid samma tillfälle erhöll hon af konung Oscar ett guldarmband, besatt med en af briljanter omgifven opal, af drottning Sophia guldmedaljen »In sui memoriam» och af änkedrottning Josefina guldmedaljen »Tessera memoriæ», de båda sistnämnda medaljerna med de kungliga gifvarinnornas bild. Dessutom öfverlämnades till henne, likaledes vid nämnda tillfälle, från beundrare och beundrarinnor bland hufvudstadens publik en lagerkrans af förgyldt silfver, å hvilken var ingraveradt namnen på ett tjugutal af hennes förnämsta roller. Långt förut hade hon af konung Carl XV hedrats med medaljen »Litteris et artibus», och på sin 50-årsdag, den 16 mars 1881, tilldelade henne Svenska Akademien sin guldmedalj.
Efter ett personligt sammanträffande med Elise Hwasser under ett af hennes sista år i Fiskebäckskil skref Georg Nordensvan i en uppsatts i kalendern Nornan år 1895, »Elise Hwasser och Vestråt», följande ypperliga karakteristik af den stora konstnärinnan som människa: »En personlighet för sig var Elise Hwasser på scenen. Också på lifvets stora skådeplats var hon en personlighet för sig, med egna känslor och starka känslor, ingenting lånadt från andra, en människa, som lefvat sig till sin karaktär och som dag ifrån dag fördjupat
