början, men den sceniska uppfostran Deland gifvit honom blef den fasta grund, på hvilken Knut Almlöf sedan genom ihärdigt arbete, egen intelligens, ja, man kan säga snille, utvecklade sig till en af vårt lands och kanske till en af hela vår tids störste skådespelare. Man behöfver ej frukta för öfverdrift, om man så benämner honom. Högt var han uppskattad, men sannolikt icke så högt, som han verkligen förtjänade. — Hvad Knut Almlöf hade lärt af Pierre Deland glömde han aldrig, men utbildade det till fruktbärande konst, stödd på skarp iakttagelse af verkligheten. Sanningen i konsten blef hans högsta mål, och det målet nådde han. Den öfvertygande naturlighet och den begränsade individualisering som utmärkte Knut Almlöfs sceniska skapelser och äfven kännetecknade de roller, som utfördes af hans hustru, voro icke allenast anledningen till detta konstnärspars storartade framgång, utan bidrogo också i hög grad till den naturenliga riktning, som den nyare svenska sceniska konsten i allmänhet, i motsats till en föregående tids onatur, så verkningsfullt lagt i dagen.
Efter Delandska sällskapets upplösning tog Knut Almlöf anställning hos Edvard Stjernström vid Mindre Teatern i Stockholm och han åtföljdes därvid af sin maka, Pierre Delands dotter, Betty Deland, med hvilken han den 22 augusti 1857 ingått äktenskap. Då nämnda teater år 1863 förenades med den kungliga teaterinstitutionen medföljde dit konstnärsparet Almlöf, hvars verksamhet under de båda närmast följande årtiondena blef af största betydelse för den kungliga dramatiska scenen, som under denna period kom att intaga en rangplats såsom en af de allra förnämsta i Europa. Knut Almlöfs första roll på denna scen blef Scapin i »Scapins skälmstycken», och det var på denna teater hans glänsande konstnärskap allt mer och mer kom till sin fulla rätt. Här skapade han alla dessa oförgätliga typer, som gjort namnet Knut Almlöf till ett af de största i våra sceniska häfder. Högt uppburen af publiken, hörde han likväl icke till de skådespelare, som stanna i sin utveckling, därtill var hans intelligens för liflig och hans konstnärssamvete för ömtåligt. Han hade slående uttrycksmedel för all slags komik, från den uppsluppna farsen till den gräns, där det komiska och tragiska mötas. Fastän han fick vara med flitigt i repertoaren, upprepade han aldrig sig själf; med
