Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 1 - 9.pdf/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
195
SCENISKA KONSTNÄRER

af skådespelaren Carl Johan Sjöberg och hans hustru, född Laurent).



Hedvig Christina Elisabeth (Betty) Almlöf, född Deland. K. T:ne 1 sept. 1863—1882.

Född i Örebro den 14 nov. 1831. Föräldrarna voro det framstående skådespelareparet, teaterföreståndaren Pierre Joseph Deland och Hedvig Lovisa Charlotta De Broen. Såväl på faderns sida som på mödernet härstammade hon sålunda från ansedda sceniska konstnärer. Redan vid sex års ålder kom hon tillfälligtvis att uppträda på Kungl. Teatern den 29 sept. 1837 som Otto i »Johanna af Montfaucon» och »väckte liflig beundran hos de angenämt öfverraskade åskådarne». Hennes uppfostran fullbordades sedan i föräldrahemmet, som äfven i afseende på bildning var ett mönsterhem. Sexton år gammal fick hon göra sin första debut, hvilken ägde rum år 1847 då hon i Uppsala spelade Anaïs i »Debutanten och hennes far». Bifallet var stort och välförtjänt; och ej minst bidrog därtill den pikanta omständigheten af det inbördes förhållandet mellan de båda hufvudpersonerna, den gamle landsortsaktören Gaspard — hvilken roll hörde till Pierre Delands yppersta framställningar — och hans unga dotter Anaïs. Från detta år var hon fästad vid sin faders scen, som utan gensägelse stod högst bland samtliga dåvarande landsortssällskap. »I en skola af den öfverlägsna art som faderns, med ett nästan obegränsadt tillfälle att försöka sig i de mest skiftande uppgifter, med en brinnande kärlek för konsten, skulle Betty Deland ovilkorligen hinna långt. Öfver tvåhundra roller fyllde hon under de fjorton år, som förflöto från hennes debut, tills faderns sällskap år 1861 upphörde. Det var en hel dramatisk kurs af det mångsidigaste innehåll. Hon uppträdde i vådeviller, komedier, skådespel: hon spelade Jolanta i »Kung Renés dotter» och Malla i »De oskiljaktige»; hon återgaf Fanchon i »Syrsan» och Jane Eyre jämte det hon tolkade Amalia i »Röfvarbandet» och Fröken de la Seiglière. Denna vexlande repertoar, som kunnat skada eller alldeles kväfva mindre rika anlag, blef för Betty Deland en förträfflig skola, i hvilken hennes smidighet uppöfvades och hennes konstnärsindividualitet riktades med erfarenheter, fick, så att säga fritt rum att upptäcka och