partier: Mathilda i »Wilhelm Tell», Donna Anna i »Don Juan»,
Elsa i »Lohengrin», Rosina i »Barberaren i Sevilla», Margareta
i »Faust», Violetta i »Den vilseförda», Elvira i »Ernani»,
Elisabeth i »Tannhäuser», Isabella i »Robert» och Isaura i
»Vikingarne». — »Lilli Lehmann var icke någon stor sångerska, men
hon var däremot en mycket god och samvetsgrann sådan, och
hennes kvinnliga skönhet och behagfulla uppträdande gjorde
henne genast till en gunstling hos vår publik.»
Året före hennes första gästspel i Stockholm hade hon, i maj 1877, af tyske kejsaren personligen erhållit titeln kungl. kammarsångerska, »en utmärkelse som kom henne till del icke blott som ett erkännande af hennes stora förtjänster som konstnärinna, utan äfven som ett tecken af den stora ynnert hon genom sitt älskliga uppträdande vunnit vid det kejserliga hofvet». Utom en del andra utmärkelser i hennes hemland, blef hon i Stockholm dekorerad med medaljen »Litteris et artibus», som efter utförandet af Isauras parti i Hallströms opera »Vikingarne» i maj 1879 tilldelades henne »som ett rättvist erkännande af det både musikaliskt och dramatiskt konstnärliga sätt, hvarpå hon förstått att gifva gestalt och lif åt en af de sparsamma företeelserna på den inhemska litteraturens område».
Under en turné i Amerika gifte hon sig år 1888 med tenorsångaren Paul Kalisch.
Augusta Sophie Vilhelmine Schou. K. St. T. 17 maj 1878.
Född i Köpenhamn den 4 nov. 1854 (dotter af garfvaremästaren N. C. Schou och Sophie Frederikke Iversen). Hon debuterade på det Kongelige Teater i Köpenhamn den 24 maj 1876 som Vilhelmine i Du Puys operacomique »Ungdom og Galskab», gjorde redan då mycken lycka och blef Köpenhamnspublikens förklarade gunstling; hennes röst var en fenomenalt hög sopran. I Stockholm uppträdde hon endast en gång, som Adina i »Kärleksdrycken». »Han mottogs visserligen med aktningsfull uppmärksamhet, men likväl icke med så stort bifall som man hade väntat sig med anledning af den popularitet hon åtnjöt i sitt fädernesland.» Ett nytt uppträdande, som Nattens drottning i »Trollflöjten», var bestämdt att äga rum, men detta omöjliggjordes genom den stora olikhet,
