sista akten. Vid första framropningen öfverlämnade direktör Fredrikson under fanfarer från orkestern artistpersonalens krans. Och så följde en mängd inropningar, hvilka den af en enastående popoluritet omstrålade skådespelerskan med stigande rörelse efterkom.
Dagen efter sin afskedsrecett afreste fru Hartman till Paris och Schweiz och sedermera ingick hon under samma år äktenskap med d. v. ryttmästaren vid Kronprinsens husarregemente, sedermera öfversten och chefen för samma regemente, friherre Carl Gustaf Bror Cederström och är därefter bosatt i Malmö.
Vid ännu två tillfällen skulle emellertid Stockholmspubliken få återse henne på scenen: första gången vid en soaré på Hasselbacken den 18 jan. 1910, andra gången vid ett par föreställningar på Kungl. Teatern den 19 och 20 febr. 1917 till förmån för Svenska Röda Korset. Vid båda dessa tillfällen uppträdde hon i en af sina gamla glansroller, Siri i enaktspjäsen »I telefon», vid de båda senare föreställningarne dessutom som Fröken i Otto Benzons »Tillfälligheter», vid båda dessa tillfällen med Anders de Wahl som motspelare. Då hon nu efter nära ett par årtionden åter uppträdde på den kungliga scenen kunde man endast konstatera att hon fortfarande var densamma som förr, lika uppsluppet glad, frisk och naturlig som förr. De gångna åren tycktes ha gått henne spårlöst förbi — hon var fortfarande samma naturliga skälmska lilla Siri, som redan 30 år förut kväll efter kväll bragte publiken i extas.
Under sin tjuguåriga teaterbana deltog fru Hartman i flera turnéer i de skandinaviska länderna tillsammans med sina kamrater vid den kungliga scenen. Af konung Oscar tilldelades hon år 1886 medaljen »Litteris et artibus».
Sofia Mathilda Fredrika Flygare, sedan Fru Sederholm. K. T:ne 1 jan. 1880—30 juni 1884.
Född i Stockholm den 26 nov. 1860 (dotter af kakelugnsfabrikören Albert Flygare och dennes maka Johanna Lindahl). Elev den 1 juli 1879 åtnjöt hon därjämte enskild undervisning af Henrik Christiernsson under åren 1879—1881. Från 1 jan. 1880 erhöll hon fast engagement som aktris och kvarstod sedan vid Kungl. Teatrarnes dramatiska scen till utgången af spelåret 1883—1884. Ett behagligt utseende i förening med ett älskligt
