pen i ett samtal med en kylig kritikerstämma.
Den lille poeten hade en gång debuterat med en diktsamling, benämnd Silvertystnad, och erhållit svala, men ändå tämligen vänliga omnämnanden på grund av de diskreta och anspråkslösa tonfallen i dikterna. Därefter hade han utsänt en ny diktsamling Kyssar i mörkret, som var fylld med svulstigheter av det sällsammaste och mest utmanande slag. Denna diktsamling hade blivit utskrattad av kritiken. Hämndgirig hade då poeten lyckats få ut ett nytt arbete, betitlat Pang!, vari han utmanade och sköt salvor mot de litterära granskarna. Denna diktsamling pulveriserades. Den lille skaldens sist utgivna verssamling hade han kallat Kravaller. I denna utmanades hela samhället, kritiken inbegripen, och världen sattes i brand.
— Vilken nonchalans, fortsatte han. Men vi kan ju också låta bli att skriva, så blir det ingenting att kritisera…
— Uppriktigt sagt, genmälde den kyliga kritikerstämman, så bör man väl tåla en smula kritik. Din vers saknar livsstyrka i kärleksmomenten. Det är för litet jäsande vårsav i det. Ett ordporl…
— Vårsav, skrek den sårade lyrikern. Jag skulle alltså inte vara tillräckligt blodung och kraftsjungande i det erotiska. Och till på köpet — han smålog bittert — vill inte den höga kritiken tillstå, att mina dödsdikter…
— Ditt grepp på döden är icke originellt, hördes den kyliga stämman.
Poeten protesterade.
— Mitt grepp på förgängelseproblemet är väl så friskt som någons. Förlåt, att jag…
— Skål för framtiden, ropade Cello, fångande detta ord ur Karl Ludvigs samtal med signaturen F. F. Framtidens skål! Den tillhör oss! O, den ljusnande framtid…
Men det var ingen, som hörde detta vårsavsmättade och livskraftsberusade utrop, varför Cello tröttnade och gick bort och ställde sig framför svanen på det klara vattnet.
— Jag vet inte, mumlade han för sig själv. Men jag tycker, att den ängslar mig på något sätt!
Och var gång han vände ryggen till tavlan, måste han på nytt
