betrakta den. Han kände sig dragen till den på grund av en hemsk tjusning, besläktad med den, som glasögonormen utövar på en liten fågel. Cello erfor vid anblicken av detta förfärliga lugn och denna söta skönhet ett behov att låta tankarna uppsöka livets råaste och fulaste sanningar. Det var så poetiskt, att journalisten önskade, att en verklighet i form av en grov karl med en kniv i handen hade plumsat ut genom den stilla säven vid stranden och plaskat bort för att skära halsen av den vita lögnen med sin svanhals, medan levande och sanna vattenringar hade svallat och forsat kring hans stövlar.
— Det är ett falskt lugn. Det är en lögnaktig ro, sade han högt och bestämt, i det han nalkades bordet.
— Å, du pratar, skrek Karl Ludvig, som var mitt inne i affärerna och som uppsnappade uttalandet som en replik på ett optimistiskt påstående angående den jämna uppgången på börsen.
— Jo, det är ett falskt lugn, vidhöll Cello desperat, särskilt som han märkte, att herr Renard på ett ögonblick avlägsnat sig. Det är bara spekulation alltihop! Lätt att sälja! Men det är i alla fall en lögnens idyll, den där soppan, det står jag för!
— Några särskilda skäl att göra detta uttalande, frågade signaturen F.F. oroligt och blickade upp på den förfärlige siaren.
— Så har jag aldri hört dej tala, utbrast Karl Ludvig uppbragt och röd i ansiktet.
— Jag ville inte såra honom och säga det, när han var inne, sade Cello.
— Vilken honom, frågade Karl Ludvig och konstanmälaren i korus.
— Renard, för fadren, sade Cello irriterad.
En pust av lättnad steg upp från de två herrarna.
— Jaså, ni menar bara tavlan, suckade signaturen F. F. och sjönk belåten ner i stolen, där han nyss suttit spänd som en stålfjäder.
— Tack ska du ha, lät det inom kort från Karl Ludvig, representanten för jordiska intressen, som på gammaldags maner, med arm krökt i arm, lade bort titlarna med signaturen F.F., som representerade konstförståndet och de andliga värdena.
98
