litet stycke från de andra, som skreko och hojtade, medan de klappade stationsinspektoren på rygg och armar. Den ensamma, som hade föreställts som fröken Eleonore Pylman, bar en hamrad och utsirad kopparplåt som brosch på bröstet samt någon slags allmogedräkt i mörka färger. Hon var blek, hade det svarta håret benat mitt i pannan samt talade med långsam röst och själfullt tonfall.
— Varför så brått, ni vilda, yra, livslustiga bakelsebestar, utbrast hon, med anspråkslöst nedslagna ögon och en fjärranljudande, späd stämma.
Men de andra hörde henne icke, utan fortsatte sitt arbete med stationsinspektoren, vilken stod fast som en fyrbåk i ett svall av kjolar, vita ben och viftande armar.
— Hå, damerna! Här blir ingen åska, försäkrade herrn med pincenén med skarp röst. Det garanterar jag.
— Hybris, ynkade sig i all tysthet Cello. Den där kommer nog att bli straffad för sitt försök att imponera! Herre, sänd ett regn över den törstiga jorden och särskilt över denna åsna till karl!
Värdinnan föreställde i nästa ögonblick Cello för stationsinspektoren, vars namn var Uddberg. När de båda herrarna tryckte varandras händer, kastade stationsinspektoren en snabb och misstrogen blick på journalisten, som vaksamt iakttog den andres ansiktsrörelser.
— Fägnar mig mycket, yttrade stationsinspektoren kort och kärvt, varefter han åter vände sig till damerna.
Cello tyckte icke, att mannen såg särdeles sympatisk ut, men — tänkte han — det är omöjligt att säga något om honom, förrän han tagit av sig pincenén. Jag har ofta lagt märke till, att människor med pincené vid första granskningen göra intryck av att vara stränga polisprefekter, vid andra granskningen irriterade läskarlar och vid den tredje, då de taga av sig ögonglasen, ömkansvärda och menlösa människor, som man riktigt vill taga under armarna. Så mycket är då säkert, att inte blir jag gammal på den här inrättningen, om inte det kommer förstärkning med litet ungdom, som man kan promenera med.
Medan Cello i tysthet gjorde dessa ledsamma betraktelser, skingrades de andra damerna, som haft sin plats omkring det
102
