Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

tillrade och skvalade regnet på rutorna, och Cello tänkte på vilken stämningsfull pensionatskväll detta kunde ha blivit, om han vid sin sida haft en ung, behaglig dam, som han kunnat samtala med i skymningen, alltunder det hon då och då frågade vad han trodde om åskan, kärleken eller livet.

Man samlades i den lilla prydliga salongen, då ingen kunde tänka på att gå ut i detta väder. En behaglig skymning, som icke var djupare än att man tydligt kunde skönja alla de närvarandes ansikten, härskade för tillfället. Våta grenar vispade stundom över de smårutade fönstren, och därutanför, i en mulen halvdager, slokade träd och gräs.

Det lätta sorlet kunde icke länge få råda, det förstod Cello tydligt, van som han var vid förhållandena på ett pensionat. Han hade nu kommit på det klara med, att han förutom stinsen för tillfället var den ende manlige individen på platsen, och den misstänksamme unge mannen väntade när som helst en uppmaning att antingen sjunga, deklamera eller spela. Den livsfriska fröken Gullan Dykare hade för aftonen tagit på sig en liten grön silkesluva med tofs och höll ett handklaver hotande i skötet. Systern hade efter regnet iklätt sig en sjömansblus med mörkblå krage och rosett.

— Hör du, Gullan, ropade damen i sjömansblusen till systern. Spela en livad bit!

Fröken Eleonore Pylman, som hade rest sig upp, stod med händerna sammanknäppta framför sig, anspråkslöst blickande ned i mattan. Hon vred nu på den hamrade kopparplåten och yttrade med sin späda, själfulla stämma:

— Ja, musik! Låt oss få höra toner, men helst stämningsväckande toner, vilka kunna vagga till ro och smeka våra sinnen.

— Nej, protesterade damen med handklaveret och den gröna luvan. Ingen musik nu. Det är bäst, att du läser något, Pyllan! Ah, hör du, tag den där du vet, ”Det borde varit stjärnor”.

Cello höll den otända pipan dold i sin knutna hand, och stationsinspektoren, som åter såg skarp och farlig ut, höll en otänd cigarrett mellan sina bruna fingrar.

— Nej, yrkade damen i sjömansblusen. Inte den! Något med humor i! Något med humor i!


104