Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vi ville då riktigt krama om dig! Ingen läser Fröding som du. Nej, ingen gör det! Den store skalden skulle tacka dig och se på dig med sina härliga, vemodiga blickar, om han levde.

— Den store skalden lever icke, yttrade fröken Eleonore till svar, och såg drömmande ut. Nej, han är död. Å, sade hon, man kunde gråta…

— Varför det, ropade den livsglada damen i sjömansblusen. Det var väl en härlig livsgärning han gjort. Vad båtar att sörja, vad båtar att grubbla!

Fröken Pylman log blekt och såg i sitt leende allvar ut som om hon menat: tanklösa barn, vad förstår väl ni mitt hjärtas känslor! Högt utbrast hon:

— Ja, förlåt mig! Jag är en egoist, mina vänner. Men det är ibland, som om jag tyckte, att just mig skulle han ha förstått, liksom jag fattat honom…

Hon satte den hamrade kopparplåten tillrätta, tryckte åter lätt till håret, en gång vid vartdera örat, och såg ned på den vackert vävda allmogemattan. Då hörde Cello till sin fasa stationsinspektoren yttra följande ord, i andante och med skarp klarhet:

— Då ni nyss deklamerade, fröken, sade han, såg ni ut som — en mörk viol.

Det var som om Cello plötsligt känt, att man ryckt undan hans sista stöd i livet. Han stirrade på den korrekte järnvägstjänstemannen med uppspärrade ögon.

Han var alltså en fårskalle, tänkte han. Jag far med första tåget i morgon.

Nu reste sig en del av damerna, och Cello passade på att gå ut i hallen och tända sin pipa. När han under ett par bloss ett ögonblick gluttade upp, fick han se stinsen stå och röka en cigarrett alldeles intill honom. Det lyste något genom pincené-glasen, när trafikmannen med låg röst frågade:

— Nå, vad tycker herr Erlandsson? Är hon inte själfull?

Cello såg in i den andres ögon och svarade:

— Det var mycket vackert alltsammans.

— Ja, men det jag sade var väl ändå det vackraste, fortfor stinsen. Det där om violen!

Cello svarade:


106