— Det var vackert och förstående, särskilt som hon inte alls liknade en viol.
— Vill herr Erlandsson kanhända dricka en grogg med mig på rummet? Jag är så ensam, när det regnar, sade stinsen hastigt och med förändrad stämma.
Han tog av sig ögonglasen och visade därvid på nytt sina milda, fjärrskådande Johannesblickar.
14
Pensionatskurken
När de båda herrarna kommit upp till stationsinspektorens lilla rum, i vilket fanns en vit säng, liksom avsedd för en oskyldig, sextonårs flicka, och där allting var vitt och luftigt, tog värden fram en konjaksflaska, vars innehåll han broderligt delade i tvenne glas. En seltervattensbutelj sprutade snart under hans tumme, och de båda herrarna satte sig till ro. Nerifrån hördes slammer av koppar och yra skratt, och snart modulerade damen i den gröna silkesluvan sakta på handklaveret.
— Vackert rum det här, anmärkte Cello för att bryta tystnaden.
— Ja, svarade stinsen, recte tu quidem dixisti! Det är, vid Zeus, så att man får skära drömmar och vill nedskriva poem i poesialbum. Jag känner mig såsom ungmöns sista natt före bröllopet var gång jag till vila lägger min corpus. Vänta, avbröt han, hör ni, hur hon slår med plektret på lyran?
Cello, som med någon förvåning iakttagit stationsinspektorens förändrade sätt och anlete, lyssnade till några ojämna handklaverslöpningar mot en disharmonisk grund av brutna basgrymtningar och pustar.
— Jag slår nu vad, fortsatte stationsinspektoren, att hon på yran antingen utför mazurkan Hipp och hopp eller också Var barmhärtig.
107
