en stockholmsbank. Den gamle tedde sig särdeles beskedlig, men även något finurlig med sina kisande ögon och sina vita polisonger. Det var på högsommaren, och naturen stod så tillsägandes uti ett jubel, och en mängd damer voro församlade på denna plats. Åldringen strövade för sig själv ute i skog och mark, och ofta syntes hans lilla gestalt på utsiktspunkter, varvid han höll en kikare för ögat liksom en fältherre. Han var en naturens dyrkare.
En het julidag, kort innan damerna gingo till badet, infann sig på en tätbevuxen plats intill badstranden den lille kamrern. Bakom ett av honom själv med byråkratisk noggrannhet sammanfogat bröstvärn, väl dolt av grenar och lövruskor, lade sig den åldrige naturdyrkaren på lur. På kanten till bröstvärnet placerade han kikaren ovanpå en särskild liten stenplatta. Härefter tog han sig antagligen en rök i väntan på vad som skulle ske.
Damerna anlände, och den vördnadsvärde mannens oro för skallgång stillades snart, när han hörde plasket från de badande i vågorna. Han ställde därför noggrant in kikaren och lade sig — på knä, sedan han vänt sin mössa av luftigt svart siden bak och fram för att icke den stora skärmen skulle genera honom. Just som den gamle herrn hade fått kikaren inriktad på ett offer, hörde han plötsligt ett förfärligt hojande, och en dam med glasögon och en annan med lornjett, vilka tydligen följt med såsom väktare, störtade fram ur ett busksnår och stormade kamrerns bastion.
”Här ha vi en gentleman”, skreko de med upprörda röster.
Kamrern tog till flykten, alltjämt med mössan bak och fram och den stora skärmen utstående i nacken, och anlände ångestfull till stora landsvägen, där just jag för tillfället befann mig. Han var särdeles utmattad, ty vid sjuttiofyra års ålder är ingalunda en sådan språngmarsch i terrängen utan sina vådor.
Med en sällsam känsla av förtroende för mig, erkände han i detalj allt vad han gjort sig skyldig till och såg under bikten bedjande och sorgsen ut. Han sade, att han alltid dyrkat det sköna, och att det inte fanns något i världen, som var skönare än den oklädda naturen. Han kunde icke tänka något annat, sade han, än att han nu måste bliva illa missförstådd. Naturligtvis är jag upptäckt, sade den gamle, och det var icke långtifrån, att han börjat gråta.
111
