Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

”Seså”, sade jag tröstande och vände hans bakvända skärmmössa rätt. ”Det reder sig väl alltid på något sätt. Men när man tar sig sådana friheter och uppträder så mot damerna — — —”

”Se där”, sade den gamle, ”jag vet väl, att mänskligheten står oförstående inför detta. Jag måste resa med detsamma”, avgjorde han och såg bedrövlig ut.

Men då fick jag en idé.

”Ritar kamrern”, frågade jag.

”Har aldrig dragit ett streck i hela mitt liv. Är ju sifferkarl, vet ja…”

”Det gör detsamma. Kamrern måste säga, att kamrern har byggt bröstvärnet i och för studier av vågornas lek och fåglarnas flykt.”

Jag skall icke söka beskriva vilken åskstämning, som rådde under måltiden på pensionatet. Då fanns där emellertid en rätt nätt flicka, snäll och enkel, och till henne gick jag i all tysthet och utlade hela den förskräckliga historien. Hon blev först något röd i ansiktet, men så skrattade hon åt alltsammans och lovade att tala gott för den naturälskande patriarken hos de andra kvinnliga pensionärerna. Därför var det endast de två väktarna, som gjorde någon anspelning till den gamle artisten, när han kom ner, något flat, till supén i en behaglig halvskymning. Vid teet vände sig damen med lornjetten till konstnären och frågade:

”Jag har hört, att kamrern är artist? Kamrern ritar ju, eller hur?”

Gubben kände nog den starka peppardoften i luften, men svarade, enligt sceninstruktörens föreskrifter, ganska säkert och lugnt:

”Det gör jag, fröken Sternlund. Jag ritar litet ibland, mest för att roga mig själv i ensamheten, förstås.”

”Ja, för att roa andra tror jag knappt, att det kan vara, smattrade damen med glasögonen. Haha! Det tror jag knappast. Inte för att roa andra, inte!”

Sedan gick molnet över, bastionen revs dagen därpå, och gubben tackade mig innerligt. Han sade med tårar i sina ögon:

”Tack goda, beskedliga stationsinspektoren för detta! Tänk, vad den flickan var snäll! Den fina, rara fröken Sandberg. Men — är det inte bra märkvärdigt, att mänskligheten skall stå så oför-

112