broder rasslar med sin skarpa sax och dryper gift med sin vassa penna, där svänger jag i vardagslag en röd flagga i min hand.
Pensionatskurken gjorde ett högtidligt uppehåll, varefter han yttrade:
— Nu råder mörker, o, broder, men i mörkret tänder jag denna låga.
Han strök av en tändsticka, som spred ett blekt sken över det stränga ansiktet, och fortsatte:
— Sålunda tändes jag, Alexis Uddberg, en gång ur mörkret. En dag skall min stinsmössa hänga på sin krok utan att ego kommer för att hämta densamma. Då är jag åter slocknad, liksom jag nu utsläcker denna lilla låga.
Pensionatskurken blåste på tändstickan, varvid en lätt groggdoft utbredde sig i det vita rummet.
— Nu är Alexis Uddberg åter i sitt mörker. Men är han det? Ja, han är! Men svarar mig väl gudamakterna, om jag frågar dem:
— Blir Alexis Uddberg åter tänd? Skall detta jag åter uppstå i en vacklande låga, och vilket namn och vilken mössa skall stoftet, som är lågans lykthölje, den gången bära? Skall jag kanhända tändas som en arm man, den där hopplöst lever i mörker och brott i storstadens usla kvarter? Ve dig, Alexis! Eller tändas till en efter penningen törstande man, vars själ ej finner ro, en Mammons träl, som brinner av begär att få lyssna till guldets tomma klang, en lycksökare, osäll och feberhet?
Cello tycktes göra en rörelse.
— Förlåt en fråga, insköt journalisten. Är du intresserad för aktier?
Pensionatskurken gjorde en min av milt majestät, i det han svarade:
— Nej, broder, men jag vill av ren artighet och för din egen räkning säga: Beati possidentes, ehuru förvisso mina egna besittningar och ägodelar äro mera av andligt än lekamligt slag.
— Jag tycker i alla fall, att du talar väl likgiltigt om det nödvändiga materiella, sade Cello, hänsynslöst brytande den heliga stämningen i Pensionatskurkens klassiska lundar genom att låta höra ett kraftigt vinande av Västerviks Sågblad.
114
