Cello nickade livligt bifall. När han följde stationsinspektorens fingerpekning mot rutan, fick han se månen stå ovanför en svart fura, en stor, rund skiva, gul som guld och mild i sitt höga majestät.
15
Fiskafänget
Klockan i den lilla hallen visade halv fyra, när de båda herrarna på tå begåvo sig nedför den knakande trätrappan och stego ut i morgonsvalkan. Sedan de ruggat sig för en första rysning, gingo de över gräsmattan under tystnad, hämtade ett par stora, tomma konservburkar bakom solvisaren och smögo sig bort till uthusväggen, där bland strö, halm och utkastade grönsaksrester ett gott maskställe var till finnandes.
Omkring dem stod sommarmorgonen i en mystisk skönhet. Solen hade ännu icke gått upp, men det skulle icke dröja så många minuter, förrän förtrollningen bröts och dimmornas vita andar måste upphöra med sin nattliga, sakta lek under trädens dödsstilla grönska eller på de öppna, daggiga gläntorna. Träden stodo orörliga såsom i avvaktan på en tillsägelse att börja susa; icke en vispning i en topp, icke ett blad, som vände sig. Bakom ljusa björkar och svarta granar spände sig en himmel med ett milt, pärlgrått flor över det blåa. En matt dager omvärvde allt, och av levande ljud hördes ännu endast ett och annat trevande försök till kvitter — ett par toner som på ett silverspel — varefter det åter blev tyst. Något litet pip eller surr i det höga, våta gräset förmärktes även ibland, men långt bortom den av bristande, fina tyllflor kringsvävade trädraden vid landsvägen hördes ett svagt dån från bäcken under dess smala bro av grenar och plankor; morgonen lyssnade ännu på dess barnsliga åska, som inom kort skulle överröstas av andra och starkare ljud.
Det var som på en teater, innan ridån sakta går i höjden. Allt var iordningställt; tysta, finklädda, påpassliga och avvaktande
116
