tedde sig träd, häckar och snår. Husen, liksom målade på lärft, naturtrogna men ändå endast lögner, vilade lugnt i denna omgivning, sovo i stillhetens armar, kastande sina långa, luddiga skuggor.
— Gudamaskar, gudamaskar, väste Pensionatskurken, medan han halade upp ett par röda midgårdsormar, som ringlade sig kring hans fingrar. De måste dö för min glädjes skull. Mors nulli parcit honori!
Men Cello låg på knä med en träbit i handen, insöp morgonluften och såg sig omkring utan att säga ett ord. Han kände sig nästan gripen av denna högtid; synen var så främmande och ny för honom.
Jag skall skriva… tänkte han, men avbröts i detsamma av en ny väsning från Pensionatskurken, som nu fyllt den ena konservburken med maskar och jord.
— Det är tillfredsställande, talade denne, att det finnes fåvitska och glömska medmänniskor. Tänk, broder, om de sönderslete denna stillhet med sina skrik och sina handklaver. Vore det icke detsamma som att spotta på en ung brud, när hon står där i sin slöja och väntar på välsignelsen, medan en rodnad…
Eftersom en av maskarna nu sökte frigöra sig från fångenskapen, avbröt han sitt framvästa, poetiska anförande. Men för att liksom giva en bild till Pensionatskurkens ord, gav himlen över träden vid sjön ifrån sig ett matt rosensken. De båda naturdyrkarna begåvo sig nu ned till stranden, sedan Cello med en grön torva övertäckt sin burk.
Som en röd blomma sprack solen fram över skogskammen. Det kårade till på vattnet, och i ett nu ökades det ihållande kvittret från träden runtomkring. Dunster och dimmor smögo sig undan; det ruskade lätt i björktopparna, och ett sakta sus lopp genom strandskogen. Vid kanten av detta lilla hav, de båda fiskarna nu skulle befara i en eka, vilade lätt fradga i en vid ring. Det såg så melankoliskt ut; och blåa miniatyrvågor började röra vid detta kvarblivna skum utan att kunna sönderdela det.
Det lätta buller, som uppstod, då de båda herrarna stego ned i båten, hördes nästan som ett dån, och plask, plask… årtagen störde ännu mera stillheten.
117
