— Tsssss, varnade Karl Ludvig, ty de båda vännerna stodo just nu i förstugan.
Då hörde de en fyrstämmig sång stiga upp; det lät som en änglakör, och alla rösterna tycktes vara unga kvinnostämmor. Sången hade ett sakta tempo, och melodien var av en ljuvlig sötma.
— Vaf…, utbrast Första fiolen hest. Har vi gått fel?
— Ånej, ånej, klagade Karl Ludvig. Dä ä tant Klara, som har taget hem Anemonakören. Esses, esses!
— Ja, men det där är småpullor, kan jag höra, sade Första fiolen med varm erkännsamhet. Vi går in, vi går in!
— Stöpp, kommenderade Karl Ludvig i fullt raseri. Tänk på vad du gör! Vänta, så får en annan tänka lite!
Och Karl Ludvig växlade fot tre gånger på varandra som han brukade göra, när han var upprörd. Härefter sade han:
— Vi går in köksvägen!
De båda herrarna öppnade dörren till den tåliga fru Agnes Tillbergs kök, men fru Tillberg tycktes för tillfället vara utgången. De smögo sig fram till den lilla korridoren, som ledde till Karl Ludvigs sängkammare. Här hade tant Klara redan flyttat in alla sina saker, och lukten av ett munvatten med en ovanligt frän doft förmärktes i rummet. Sången ljöd alltjämt, och Första fiolen lade hänsynslöst ögat till nyckelhålet.
— Nej, lilla Tunberg, hördes tant Klaras starka altstämma, inte hoppa ifrån noterna. Mogen mö är ond att vakta! Omigen!
Härpå följde ett ögonblicks tystnad, och en viss oro förmärktes bland medlemmarna i Anemonas lokala flickkör, kanhända av den anledningen, att lammen instinktivt kände närvaron av vargen, som med blodtörstiga ögon betraktade den täcka flocken genom nyckelhålet till Karl Ludvigs sängkammare.
— Söt unge längst till höger, rapporterade Första fiolen, mörkt hår! Tå tå tå! Liten! Bar i halsen… Ti ti ti! Söt liten klänning…
— Talar du om tant Klara? frågade Karl Ludvig upphetsad och förvirrad. Nu har jag inte någet hem mera. Ho ligger i sängkammarn å har Anemonakören i mitt herrum. Jag vesste nog dä skulle bli te olöcka att ho kom. Esses!
133
