släpar kedjor efter sig. Jag skall säga dig, Karl Ludvig, att jag är inte rädd utav mig annars!
— Dä tror ja, dä tror ja, tant Klara, försäkrade Karl Ludvig, som ställde sig i lyssnande ställning med handen bakom örat och huvudet framsträckt, som om han förnummit fjärran fågelsång.
— Jag vill fråga dig en sak, fortsatte Skräcktanten.
— Fråga bara, uppmanade Karl Ludvig, som längtade efter att bli halshuggen.
— Vill du härbärgera mig, eller skulle du tycka, att det vore bättre, om jag flyttade?
Karl Ludvig längtade åter efter den fantasifulle vännen Cello och dennes påtänkta nödlögnstabell, men hur han än famlade i sina tankar under två eller tre sekunder, så kunde han icke finna någon utväg.
— Dä ä klart, att jag vell, svarade den förtvivlade mannen.
— Att jag skall flytta, frågade Skräcktanten och lät ögonen fullständigt försvinna.
— Ånej, ånej, fasade Karl Ludvig. Tvärtom, tvärtom!
— Nå, sade Skräcktanten, en kvintin sunt förstånd är bättre än ett pund visdom. Jag vill då säga dig rentut, bäste Karl Ludvig, att i det här rummet kan jag inte ligga.
— Tant Klara får ta sängkammarn, sade Karl Ludvig undergivet. Så blir dä bra. Så blir dä bra!
— Tack, bäste Karl Ludvig. Där ska jag sova lugnare. Jag skulle väl kunna säga ännu ett vänligt ord till dig, men, ser du, det har alltid varit min sed att prisa varligt och att lasta sparligt. I dag skall jag träffa lilla Anemonsångföreningen här i stan. Och nu så äter vi frukost!
— — —
Karl Ludvig lät Skräcktanten vara i fred på middagen; han satte inte sin fot i bostaden, förrän han varit på sitt matställe, men därifrån medförde han Första fiolen till hemmet, eftersom han tyckte sig vara i behov av en vän och ett stöd i dessa prövande stunder.
— Tjohej, sade Första fiolen, glad av den goda middag, varmed Karl Ludvig förplägat honom. Tjohej, gamle vän, låt oss nu gå in till dig. Är pullan hemma, så få vi…
132
