fabrik, hette Olsén och hade på andra sidan Kölen gift sig med en dam ur god norsk familj.
Medan herr Olsén brann för affärer, dyrkade hans fru musik, och under hennes hägn framväxte i familjen ett litet musiksällskap, vars medlemmar utgjordes av en ung levnadsglad notarie, Thure Borg, som spelade första fiolen, av herr Erlandsson, som filade på sin gamla violoncell, och fru Olsén själv, som odlade både fiol och piano, och som fick användning för det förra instrumentet i andra stämman, när hon en dag beslöt sig för att engagera en äldre kafémusiker, som trakterade altfiol.
Denne herre, som hette Andersson, men som av notarien Borg hemligen kallades Bratscha efter den tyska benämningen på gubbens instrument, hade grått skägg och stirrande ögon; han var stel som en eldgaffel och tystlåten som en möbel.
— Nu spelar vi ju kvartett utmärkt, sade den optimistiska fru Olsén, när man hade gjort det första försöket.
— Häm, harskade sig herr Andersson, som tycktes ha sina egna åsikter i detta ämne.
Den grånade musikerns stelhet och oåtkomlighet irriterade notarien Borg ganska mycket; han uttryckte sin ledsnad över kvartettkamraten, vilken tycktes honom utstråla isande kyla.
— Den där tjyvgubben, Cello, sade herr Borg till sin vän Erlandsson, han droppar malört i vår glädjebägare.
— Ta’t lugnt, Första fiol, viskade då Cello tillbaka. Gubben är rutinerad och har väl sina fordringar. Hör nu, herr Andersson, fortsatte han högt, vi gör verkligen vårt bästa, och så mycket är säkert — en god första fiol har vi i alla fall i notarien Borg!
— Häm, svarade Bratscha, gjorde en liten stel bugning, knäppte generat på sin svarta fiol, och slöt sig inom sig själv.
Under en frid, som kunde kallas för gammaldags, och under en trevnad, som alls icke stördes av direktörens mera prosaiska gäster, vilka då och då styrkte sig med kortspel i närliggande rum, hade denna lilla familjekvartett framlevt en ganska lång och lycklig tid. Åhörarna utgjordes egentligen av några ideellt lagda damer, en gammal fin läroverkslärare, ett par andra herrar, som tyckte om konst, litteratur och musik, varjämte det musicerande sällskapet fick mottaga komplimanger från direktörens vänner, bland
10
