gång. Döden kommer…
— d’Artagnan!
Han hör ett rop, och en annan röst som svarar:
— Mina herrar, varen lugna!
— Du har svikit oss! Är blekansiktet skapat med två tungor?
— Var är Tom Sawyer?
Flinthjärta svarar ädelt och allvarsamt:
— Pawneerna vilja icke färga den vite broderns hud röd. Den vite brodern behöver icke vara orolig för sin långa resa. Mer än hundra pawneer skola rengöra hans väg från törnen.
Edmund gripes av djupt vemod, sådant man känner i avskedets stund, när man skall lämna en kär vän eller en älskad strand. Men han vet, att innan han kan tänka på friheten, har han en svår uppgörelse med Siouxerna och deras listige gamle hövding. När som helst kan han falla i deras snaror. Dock tyckas vägarna föra till bebodda ställen. Den lille walesarens hus och Sahib Gisbornes vitmenade hydda. Går det på samma sätt i fortsättningen, då är allt väl. Jag har något att tala om för mina scoutkamrater.
Då Edmund stänger grinden till skolan, ser han på planen hela scoutavdelningen stå uppställd. I ledet är en lucka, där han själv borde ha sin plats. Kamraterna se bleka och allvarliga ut.
En liten scout med fladdrande halsduk och äppelröda kinder störtar fram till Edmund och gör scouthälsningen i ett stramt giv akt.
— Kamrat! Du har kårens aktning. Men ledaren vill degradera dig.
— Du och jag tala samma språk. Jag är av det fria folket i djungeln och Tom Sawyer ansvarar för mig, Huck Finn…
— Nämn icke detta namn, säger den lille scouten kallt.
Det uppstår rörelse i leden. Oro och förfäran avspeglas i alla ansikten. Ute på gården skrider med högrest hållning och förnäm min den store hövdingen. Han ställer sig framför Edmund. Trots den yviga fjäderbusken och skalperna, som dingla vid bältet, igenkänner gossen ansiktet på sin matematiklärare. Bakom pincenén stråla två satiriska ögon.
Edmund tar av sig skolmössan och säger ur sitt hjärta:
— God jakt för mig och dig!
143
