— Tam tra taram, småsjunger läraren spefullt. Det är David, som har vakten och inte du. Därefter utkastar han blixtsnabbt:
— Vid 1918 års slut utgjordes statens järnvägar fem miljoner, miljoner… hela deras byggnadskostnad uppgick… miljoner, miljoner… hur mycket utgjorde byggnadskostnaderna pr kilometer… Tramtaratam! Svara!
Ett vredgat sorl uppstår bland kamraterna. Ingen rör sig. Edmund förstår att hövdingens liv hänger på ett hår. Denne står emellertid lika stolt och spefull:
— Nästa exempel:
— Peter Olsson, Peter Olsson äger trettio, trettiotre hektar fyrtio ar jord… Sven Olssons egendom utgöres miljoner, tusen hektar. Hur många hektar äger den förre mer än… Bråkdelar! Svara!
Nu uppstår buller bakom den store hövdingen. I folkhopen, där det virvlar eller böljar av gråa blusar, och vilken än sluter sig, än åter öppnar sig, urskiljer Edmund snabbt en liten flock ryttare. Med en glädjeblixt i hjärtat känner han igen de tre älskade vännerna. Ah, d’Artagnan, ropar han. Käre d’Artagnan!
— För fan, för fan, smattrar den välkända rösten. Måtte vi inte komma försent. Nu i sporrsträck! Hitåt, musketörer! I konungens namn!
Edmund förstår, att d’Artagnan upptäckt honom. Det trummar av hästhovar, sabelbaljorna skramla, och åter höres den metalliska stämman. Fyra ansikten, dammiga och svettiga, komma närmare.
— Ah, ropar d’Artagnan, och sätter sina örnblickar i Edmund. Det fanns då rättvisa i himlen!
Matematikläraren drar sin värja och betraktar musketören, som brådskande stiger av hästen, med hånande min.
— Det är jag, som väntat på eder, min herre. Är ni färdig? Taratam!
Han ler spefullt och sätter handen i sidan.
d’Artagnan uppviker omsorgsfullt sina manschetter och går tillväga med den långsamhet, han alltid plägar iakttaga vid affärer av detta slag. Matematikläraren kastar en besynnerlig blick omkring sig.
— För tusan, smattrar d’Artagnans röst, i det han tar ett språng
144
