— — —
Cello, som verkligen blivit något försenad, hann knappast sticka in huvudet i direktör Olséns våning förrän han mottog en förfrågan, om han möjligen hade reda på, varför i himlens namn inte Karl Ludvig kom. Herr Erlandsson kunde icke låta bli att skratta, ty det var en känd sak, att den originelle kamrern alltid brukade komma för sent, ofta av de allra märkvärdigaste anledningar. Men till sig själv ställde han i all tysthet en annan fråga, på vilken han också tyckte sig få ordentligt svar, då han i en dörr råkade törna mot en lång herre.
Denne var en mycket gänglig man, ungefär trettiofem år gammal, hade ett vitkrulligt hår och ett blekt ansikte, där de russinliknande ögonen klippte på båda sidor om en krum näsa.
— Förlåt för all del, ursäktade sig Cello.
— Fondmäklare Anker, presenterade sig förbindligt den långe mannen med en ödmjuk bugning.
2
Karl Ludvigs tre förhinder
Ett nödrop skar genom dubbletten i Bredgatan 12b, tredje våningen, där Karl Ludvig bodde och dit i afton så många undrande tankar vandrade från deltagarna i den festliga supén hos familjen Olsén. Nödropet slutade i en flämtning, varefter hördes ett fräsande läte. Sedan blev det tyst.
De båda rummen lågo, egendomligt nog, i tämligen sparsam belysning. Visserligen brann i det stora vardagsrummet närmast tamburen en elektrisk låga i taket, men i sängkammaren flämtade blott tvenne stearinljus med ett ödsligt sken framför toalettbordets stora spegel. Dessa ljus belyste en man med tämligen kal hjässa och ett stort och brett månskensansikte, vilket dock icke ägde månens bleka färg, utan för tillfället var mörkrött. I lugnt tillstånd avspeglade detta ansikte en rofull tro på det goda och en
12
