bred gemytlighet i anden. Dessa små björnögon, vilka eljest blickade fast och tryggt framför sig, stirrade i denna stund, inramade i blänkande ögonvitor mellan uppsvällda kindpåsar och spända ådror, hemskt framför sig, som om en stark och obeveklig hand bakifrån hållit fast kring offrets strupe utan att släppa, i kallblodig väntan på att ansträngningen skulle krönas med en fasansfull framgång. Ännu tycktes dock icke den ovanligt brede och fete mannen ha givit tappt. Han stod ännu fullt upprätt på sina korta bropålar till ben, vilka tycktes vara fästade vid bålen med de starkaste resårer. Benen gungade, strupen gurglade, och i detsamma släppte greppet kring halsen. Fräsande av ilska och mörkblå i ansiktet slet Karl Ludvig av sig kragen, som med ett vin for över golvet.
— Förbannate krage, ropade han på sin breda västgötadialekt. Den också! All sin dar! Jag har blett för fet igen! Fru Tillberg! Fru Tillberg!
Genom det yttre rummet nalkades med tysta steg värdinnan, en femtioårig, tålig änkefru, som uthyrde denna dubblett till Karl Ludvig och dessutom livnärde sig med korvlagning samt knäcktillverkning. Intet tvivel fanns, att hon icke genom fyra stängda dörrar hört denna väldiga tenorbaryton, som klart förmådde genomtränga ett välbesatt, sorlande kafé, när Karl Ludvig en och annan gång gav kapellmästaren i lokalens bortersta ända order att spela Västgöta regementes paradmarsch eller Lella blomma, du är mig så kär.
— Va ä klocka, fru Tillberg? Ho ä väl inte halv åtta än.
Fru Tillberg log stilla och svarade med sin tåliga och klara stämma:
— Jo, hon är redan halv nio.
Karl Ludvig utsände en ny trumpetstöt.
— Å jag, som skulle vart hos Olséns klocka sju. Men dä ä disse kragarne. Jag har blett för fet igen!
Karl Ludvig hade nästan alltid varit något för fet. När de hårda åren nalkades, blev han rädd för att nervhälsan skulle undergrävas till följd av svårigheten att anskaffa tillräckligt med fettämnen, om vilka hälsorisker Karl Ludvig inhämtat upplysningar i de läkarböcker, som trängdes bland gamla, kära skol-
13
